Ujujuj. Detta är ett blogginlägg från en urvriden disktrasa så hys inga större förhoppningar om kvalitén...

Vi har tillbringat veckan på Kalmar lasarett med mellansonen som hastigt och lustigt lades in där för grundlig utredning av hans nu mer eller mindre livslånga sjukdomshistoria.

Det är ett udda liv, det där med sjukhus. Imponerande men udda.

Har ni noterat någon gång att alla som arbetar på a) BB och b) barnavdelningar har ett goda fé-skimmer omkring sig? Det är i alla fall mina erfarenheter och jag hoppas verkligen att jag delar dem med många.

Det finns två yrkesgrupper som får mig att bli väldigt liten; läkare och lärare. Varenda gång jag träffar företrädare för dessa yrken känner jag mig som när jag var skolelev och räcker nästan upp handen när jag vill skjuta in någon intelligent kommentar till skolans/vårdapparatens åsikter om mina barn. När jag sedan öppnar truten hoppar det ut det ena konstiga ordet efter det andra och inget av dem låter som det jag tänker...? Jätteskumt! Sen får jag ägna en eftermiddag åt att fundera på vad jag egentligen sagt. Det kan bli ett och annat "ajdå" och "hoppsansa, inte så smart" vid dessa tillfällen.   

Det är ju inte någon större jätteaction när man ligger på sjukhus, vi snackar ju inte SPA-vistelse precis. Men jag upptäckte ganska snabbt att det fanns nätuppkoppling och möjlighet att arbeta även på sjukhus och drog nytta av det. Fantastiskt. Den rosaskimrande personalen höjde kanske något ögonbryn bakom ryggen på mig när jag kom inflängade i 130 med datorväska på axeln, Willys-kassar med pärmar och handsfreen i öronen och etablerade mitt lilla kontor i sonens sjukrum men nöden har ingen lag!   

När jag inte suttit där och jobbat har jag suttit i bilen och flängt mellan lasarettsstaden och arbetsstaden, en liten nätt sträcka om 8 mil enkel resa. Tur man har Spykersaab! Ja, ett par resor till hembyn har det ju blivit också, allt för att inte personalen på fritids skulle lacka ur för att vi glömt hämta lillfisen. Det var nära nån dag...

Maken har jag inte sett så mycket av, vi har mest mötts halvvägs och blinkat till varandra med lysena när den ena varit på väg hem från lasarettet och den andre på väg dit.

Utan närmare fördjupningar - resultatet presenterades vid utvärderingssamtal idag och vi riktar in oss på helt ny linje - han får medicin och han får äta precis vad han vill! *vågen* Allt känns som ett gigantiskt pussel där massor av bitar fattats men som plötsligt ramlat ner sådär; tjofftjofftjoff och jag har äntligen kunnat se vad pusslet föreställde. Som min kära grannfru brukar säga: Wunderbaum!

På vägen hem stannade vi vid Citygross och handlade BARA allt vi ville ha; ägg, mjölkprodukter, vi skrattade högt åt innehållsförteckningar med för små bokstäver som vi inte längre behöver bekymra oss om och vi köpte bröööööd!! Massor av onyttigt, vitt, pösigt bröööööd! Nomnomnom. Sen gjorde vi ett quickstop vid pizzerian och beställde Calzone med extra ost - sonen har inte ätit pizza på över ett år.   

Ikväll har jag ägnat mig åt att rensa skafferiet på alla produkter minus soya, minus ägg, minus vete och minus mjölk.

Imorgon ska jag till jobbet. På riktigt. Utan förbehåll och jag ska jobba hela dagen. Från och med imorgon ska jag gå upp i arbetstid och kanske hinna med mitt jobb. Yay!   

Nu är jag bara trött, trött och trött men glad, lättad och full av optimism - och så evinnerligt tacksam för Kalmar lasarett, Barn- och ungdomskliniken avdelning 25!   

För många associeras livet på landsbygden med lugn, harmoni och fågelkvitter.

Det finns - också.

Men sen finns det ju 364 dagar till varje år och det är under dessa dagar det verkliga livet på landet skall utmanas.

Det är under dessa dagar vi skogsmullar slåss mot älgar, vildsvin, rådjur och livsfarliga harar... 

Igår morse körde jag till jobbet. Det var så dimmigt att Spykersaaben knappt orkade ta sig igenom och bakom oss var det nästan så det blev en tunnel genom tjockan.

De vilda djur som vi delar miljö med använder detta fenomen som kamouflage - de gömmer sig i dimmbankar tjocka som snövallar och TADAAAA - står de där, mitt på vägen, onda, vildsinta och beredda att hugga mig i strupen. Jag ser det i deras ögon! De vill bara äta mig. En älg, två rådjur och fyra harar!

De organiserar sig. De gör sig beredda. De vill ta över min trädgård, mosa min bil och äta mig till mellanmål.

Ha! Amatörisch...

Varenda kväll jag öppnar min ytterdörr rusar hunden ut som skjuten ur en kanon och jagar bort något vildsint - jag hör hur det brakar och knakar i skogen och hur buskarna på tomten prasslar och lever.

De har inte räknat med mina trupp av katter och min vita bitch. Den stackars räv som bott i krokarna och använt min tomt som transportled ett tag nu jagas bort flera gånger om dagen.

Här och där vaknar människor och hittar sina trädgårdar upplöjda ner till urberget. Vildsvin.

Än har de inte vågat sig hit. Men jag tror de står vid tomtgränsen och rekar om nätterna.

Svin...   

...men hörni - efter att ha tvingat mig själv att beskåda drygt ett halvt asnitt av dokusåpan Kungarna av Tylösand...

Allvarligt talat alltså... men nej va? Absolut, definitivt, klart uttryckt - Neeeeej! 

Och min naturliga följdfråga då: Varför?   

Denna utmaning kom från härliga Riesling:

Kärleken i mitt liv mina tre underara söner och naturligtvis min man. Allt vi lyckats tagit oss igenom tillsammans och ändå landat där vi är - det bekräftar min teori om att vissa människor föds åt varandra. Åtminstone har nog vi det.

Min favoritfärg beror helt på sammanhanget! I klädvalen hamnar jag oftast i grått, svart och pasteller. I inredning vitt, blått och grönt.

Jag är fantastiskt glad varje morgon jag vaknar och märker att vi fortfarande hinner till skolor och jobb. Tyvärr är jag inte glad varje morgon, om man säger så...

Jag vet fortfarande inte hur jag ska forma ett vad jag hela tiden tror är "normalt" liv. Eller hur jag ska bli en bra förälder. Eller varför jag hela tiden inbillar mig att alla andra lyckas där jag går bet.

Min dröm , förutom att få tid över till saker som skrivande, målande, läsande och övriga utvecklande saker är att bli färdig med husrenoveringen, få värme- och vattensystemet i huset att fungera och FÅ ETT JÄV.... BADRUM!!!

Jag tror på kärlek, ödmjukhet och behärskade samtal. Tyvärr är jag inte "aktivt" troende alla gånger och lever inte alltid som jag lär...

Jag kommer förmodligen aldrig få tid över till saker som skrivande, målande, läsande och övriga utvecklande saker, eller bli färdig med husrenovering, få värme- och vattensystem i huset att fungera eller få nåt JÄV.... BADRUM!!! Eller köpa något annat än Spykersaabar.

 
Jag utmanar

Dagligdags

Mad

Monamys

Igår avlades ett nytt besök hos dietisten med Mellansonen. Periden utan vete, soya, mjölk och ägg har lett till - ingenting...

Nu är frågan om han ska gå på pulverdieter, megaallergimat alltså, för att se om det alls handlar om matallergi (det ÄR inte matallergi men jag är ju bara morsa så vad vet jag om sånt) men vi börjar med 14 dagar där maten består av kyckling och fisk. Utan mjölk, mjöl, ägg och soya...

Ringde skolbespisningen idag och meddelade de nya direktiven. Kan väl inte påstå att de jublade men de hjälper till så gott det bara är möjligt.

Hur som helst börjar det här tära ganska hårt på hela familjen. Allt är fokuserat på hur sonen mår, alla planer är planerade utefter hans status. Därtill är han naturligtvis mentalt slut över att ständigt må som om han hade maginfluensa men utan att kräkas och någonstans måste han ju få utlopp för sin frustration...

Imorgon har jag telefontid med il dotore, får se vad han säger.

Inatt kom lillfisen in och lade sig i vår säng och i sedvanlig ordning landade han naturligtvis på min sida. Alltså slogs vi om täcke, kuddar och utrymme, han mer handgripligt än jag. Örfilar och lavetter på löpande band utdelades och klockan fem fick jag spader och skulle vända mig om. Pang! sa det i nacken och jag kände som i slow motion hur jag sträckte nån muskel från hårfästet ut i axeln. Man kan väl säga att det var mindre behagligt. Utan överdrift alltså.

Mycket mer sovet än så blev det inte sen, jag välte mig ur sängen och går nu runt som om jag hade ett sopskaft inopererat i nacken och ryggen.

Ryggskott i nacken sa jag. Nackskott sa en kompis.

Aja, kunde varit värre! Jag kunde ta mig till jobbet i alla fall.

Nu blir det kycklingmatlagning. Med tanke på sonens diet gäller det ju att variera tillagningen av råvarorna så mycket som möjligt. Stekt och... stekt?

Hörni, jag känner att jag måste djupt beklaga att SD är på väg att lyckas ganska bra... Sverige har inte ens hunnit räkna klart alla röster och redan avsäger sig gamla vänner bekantskapen med varandra överallt på FB - vänskapsband som säkert i flera fall varit längre än SD funnits. Har sett massor av statements bara sista timmen där folk ombeds plocka bort sig från vänlistor om de röstat på SD. 

Jag har ingen aning om ifall någon av mina vänner röstat på SD. Jag lägger mig inte i vad folk röstar på alls! Inte heller väljer jag att ta avstånd från mina vänner på grund av politisk inriktning för då agerar jag ju precis som jag kritiserar etablissemanget för att ha gjort i fyra år. De eventuella SD-väljare som finns på min vänlista har förmodligen haft andra värderingar än jag under hela vår vänskap, annars hade de inte röstat på det partiet. Och jag har i så fall varit lyckligt ovetande under fester, middagar, vinkvällar, för jag har aldrig varit något fan av att diskutera flyktingpolitik...

Bland mina vänner finns vänsterpartister, moderater och piratpartister. En och annan lutar väl åt mitten också, men även bland dem finns människor med andra värderingar i vissa frågor än jag har själv. Jag älskar dem allihop! Sen har jag en hög med vänner som jag faktiskt inte har en susning om vart de står politiskt och som jag lyckats vara vän med ändå - de kanske är SD-anhängare hela bibban, jag vet inte!

Jag kan klart och tydligt ta avstånd ifrån SD utan att ta avstånd från mina vänner. Använd istället vänskapsmakten åt att påverka åt rätt håll - att ta avstånd och tiga ihjäl människor med de värderingarna gör inte att de försvinner de heller! SD säger bort med flyktingar. Är det bättre att säga bort med SD-vänner?

Om nu någon känner att de vill ta bort mig från sin vänlista efter detta så kan jag inte göra något åt det. Men på min ligger alla kvar...

...men min hjärna jobbar på högtryck för att förstå...

I en hel mandatperiod har man torrt konstaterat: SD kommer förmodligen in i riksdagen efter valet 2010. Åtminstone har jag hört det gång på gång. Sen har jag också noterat hur de etablerade partierna i samma omfattning sagt: nä, vi tänker inte debattera med SD. Vi håller truten och hoppas de självdör! Så har man bemött dem i massmedia, kommuner, skolor - överallt!

Funkade det?

Nope.

Under lika lång tid har jag och flera med mig sagt: men för i helvete, BEMÖT deras argument! Tala om hur den riktiga statistiken ser ut då, vilka kostnader vi talar om och informera och upplys svenska folket, slå hål på allt de säger istället för att låta dem jobba i det tysta! Visa, informera, upplys och urholka deras argument!!

Har man gjort det?

Nope.

Tja - som sagt, vad begriper jag?

Under de sammantaget sex timmar jag lyssnade på radio igår var SD huvudsaken i åtminstone tre. Nu får de plats i media! Nu ifrågasätts deras åsikter, deras politik och deras syfte med sina 20 mandat.

Hade det inte varit lämpligt att kanske åtminstone överväga de diskussionerna INNAN valet?

Diskussioner är jättebra! Nu kom den igång på riktigt.

Nu är det lite för sent.

Men jag begriper förmodligen inte det här. Som sagt.     

Hämtade lillfisen på fritids igår. En mycket indignerad son kom mig till mötes.

- Mamma, det var FOTOGRAFERING idag!

Kände hur livet ramlade ner och slog mig i huvudet. Hårt.

- Visst ja... just det...

- Ja, och jag hade inga FINKLÄDER på mig!

- Nä... men du har ju en jättesnygg tröja, den blev säkert kanonbra på kortet, svarade jag och låssades inte om det okammade håret och frisyren med den aningen för korta Gustav Wasa-luggen. Ja, jag har åstadkommit den på egen hand...   Man gör så gott man kan!

- Men om du hade haft koll hade jag kunnat haft en skjorta åtminstone, suckade uppgiven son.

Jupp. Helt rätt. Men mamma har inte koll på saker som barn, utflyktsmatsäckar, gympakläder och sånt. Mamma har fullt upp med att skaffa sig svamphänder eftersom diskmaskinen fortfarande är sönder och vi inte hinner till affären och köpa en ny...

Kanske hamnar barnen på barnhem med diskmaskin som funkar?