...det kan va så förfärligt, det kan va så bra...

Jag sov hela natten som en stock. Vaknade vid nio. Gick ner och satte på kaffe. Satte mig framför TV:n för att dricka kaffet tillsammans med morgonprogrammen. Somnade. Vaknade till då och då och FÖRSÖKTE verkligen sätta mig upp - men det var fullständigt omöjligt!! Jag ORKADE inte!

Inte förrän kvart i tre på eftermiddagen...

Hörrni, jag är trött. Sleten. Ont i hela kroppen. Känslig och gråtmild. Däppig. Jag är i total avsaknad av energi, lust och inspiration. Antingen är jag allvarligt sjuk eller så är jag bara gammal. Möjligen lever jag i sviterna av en dåligt omhändertagen influensa - who knows.

Så jag tar lite paus nu. Från bloggande, Fäjsbockande och allt annat som inte är livsnödvändigt.

Återkommer när jag hittat tillbaka till det som försvunnit!

Kram!

Ni som kommenterat här sista tiden - tro inte att jag censurerat bort era kommentarer!

Jag vet inte varför, men först kunde jag inte lägga upp några alls, nu kunde jag lägga upp ett par stycken men inte alla och som sagt - fråga mig inte varför.

Idag var det då dags - världspremiär i Casa Dysfunktionella Familia! Efter år av tandgnissel, ångest och tristess härrörande till middagsplaneringar och matlagning har vi nu anslutit oss till lanthandelns matkasse!

Jag hämtade min fina, gröna kasse efter jobbet och fick en lunta recept. Dagens middag; cheesburgare, morots- och äppelslaw med klyftpotatis! Fina grejer.

Något förvånad plockade jag upp varorna och undrade lite var hamburgarna och burken med slaw fanns... Och ingen påse potatisklyftor hittade jag heller! Nämen... Däremot massa köttfärs, morötter, potatisar och andra obekanta attiraljer.

Den hemska sanningen uppdagades - man skulle laga eländet SJÄLV!! Från GRUNDEN! Riva, hacka, mosa, blanda... En halvtimme skulle det ta, stod det. Mhm. Det gjorde det också. Att hacka grönsaker och skiva tomater!

Nämen jag skojar lite nu, jag visste naturligtvis att allt hängde på mig. Men många grejer blev det!

Jag stekte och hackade och sen åt vi. Och det var gott, det var fullt tillräckligt - även om hamburgarna mer påminde om pannbiffar, men det kan eventuellt bero på mig -  och både maken och jag har lådor klara till morgondagens lunch.

Imorgon ska vi göra canneloni eller vad det nu hette. Nä, jag vet inte heller vad det är men det ser gott ut på bilden. Däremot är jag aningen skeptiskt mot den senare i veckan inplanerade morotssoppan... Fast å andra sidan upptäckte jag för nån vecka sedan att jag gillade brysselkål, något som jag vägrat äta sedan 14-årsåldern. Man KAN bli överraskad! Morotssoppa är kanske det bästa som finns?

Nu är jag fullkomligt slut. Det tar på krafterna att laga mat på riktigt.

Igår sålde jag för första gången i mitt liv något på Blocket! Det var inte vad som helst jag sålde heller, utan mina så högt aktade Nickelbackbiljetter... Ja, visst ÄR det tragiskt!
Men jag köpte dem i mars och då är det inte så lätt att förutse hur livet ser ut i augusti... Sånt där som att arvingar flyttar till Norrland, att man ska bli sjuk veckan innan konserten och inser den omöjliga kombinationen "sjuk ena veckan, ledig veckan efter" och andra små detaljer.

Hur som helst, jag fick helt enkelt konstatera att mitt livs första rockkonsert tillika första besök i Globen inte skulle bli av - den här gången - och att jag satt med biljetter för 1600 spänn. "Lägg ut dem på Blocket" sa maken. Han är så hiiiimla smaaaart!

Så jag gjorde det och en kille ville köpa alla tre. Himla bra ju!

Men plötsligt uppstod samma känsla som när man går igenom tullen och ärligt väljer porten "jag har inget att förtulla" och ändå ser ut som man smugglade in hela årsförbrukningen Rioja. Ni vet, samma som när polisen viftar in en för rutinkontroll och blåsning i rör och man, trots att man VET att man inget gjort, ser ut som en efterlyst massmördare med randig fångdräkt och ögonmask.

För jag har hört så mycket om Blocket - hur människor blåser varandra, hur folk polisanmäls, hur köpare inte betalar och hur säljare inte levererar. Och även om jag VET att mina biljetter är tvättäkta, hela och rena så KÄNDES det som om jag sålde masskopierade A4-ark som jag gjort i Powerpoint...
När vi sammanstrålade på en parkeringsplats för utbyte av pengar och biljetter kände jag därför ett oemotståndligt tvång att pladdrande förklara minsta lilla detalj av mitt biljettköp, från första till sista knapptryckningen. Dessutom flyttades ju konserten från Hovet till Globen så jag hade TVÅ uppsättningar biljetter, både de gamla och nya. Allt för att bevisa att det var rätt och riktigt.

Killen som köpte dem såg aningen svettig ut halvvägs in i mitt berättande, men han var artig och trevlig och höll god min. "Jaaa, och så är ju biljetterna egentligen i färg men jag har ingen färgskrivare men jag kan maila dem till dig så kan du skriva ut dem i färg om du hellre vill ha färg och skulle det ställas in och jag får pengar tillbaka så får vi höras av så får du dina pengar tillbaka av mig och nu hoppas jag ni får en himla trevlig kväll och jag bor i skogen och min mobil har ingen täckning så ring inte på den men skicka ett mail...."

Ni hör va? Att han ens vågade fullfölja DEN affären bevisar bara att han har nerver av stål!

Maken var med vid överlämnandet. Han frågade vänligt på vägen hem om jag verkligen trodde att man MÅSTE berätta hela sitt livs historia när man säljer konsertbiljetter? Jag frågade lika vänligt om han inte kunde hålla sina frågor för sig själv och tjurade resten av kvällen.

Idag har jag använt hälften av pengarna till en Vildsvinsskrämmare.

Nästa gång de svinpälsarna kommer objudna på middag i min trädgård ska de få både musik och ljus till festen. Tanken är nog att de ska bli så rädda av att behöva se varandra i trynet så de springer bena av sig. Grejen är bara att skrämmaren går på batteri. Den sätter igång så fort nåt rör sig. Som typ två skuttande kattungar...

Ett smörgåsbord av kvickrot och mask...

Hej alla goa matvänner!

Idag ska ni få bästa receptet på en enkel, trevlig men vansinnigt god lördagsmiddag utav mig. Livet är för kort för att lördagarna skall tillbringas bland varma spisar, brusande köksfläktar och kastruller - ändå vill vi alla njuta av god mat. Mhm, kan vara marigt att få ihop men jag har lösningen!

Receptet:

En telefonlur

En lillebror

En vindröd Toyota

Gör såhär;

1. Lyft telefonluren.

2. Ring Lillebror

3. Säg att ni vill komma och "fika"

4. När Lillebror säger "jamen vill ni inte ha mat" så tveka inte - säg bara Jotack!
5. Fråga när maten är klar

6. Åk dit lagom till serveringen!

Svårare än så är det inte och vansinnigt gott blir det! Se själva;

Saknar ni någon av ingredienserna så går det bra med alternativ som mail, vän, syster, kompis, grön Saab, vit Volvo eller annat lämpligt. Det blir förmodligen inte lika gott men med lite fantasi kan det bli fullt ätbart.

Nu har vi ätit två dagar i rad. Imorron får vi kanske vila oss lite?

Hej alla goa matvänner!

Idag tänkte jag vi skulle baka en paj! Och inte vilken paj som helst utan en äppelpaj minsann... En sån där som vi alla slänger ihop en dag när vi inte har nåt att göra och blir sugna på lite gott!

Först bör man kolla så man har alla grejer hemma. Ett tips är att man alltid kollar VAD man har hemma innan man handlar så man slipper köpa massa grejer som redan finns i skafferiet i oöppnade förpackningar... Annars hamnar man lätt i följande sits;

Men det händer naturligtvis inte här!

Sen gör man en smördeg. Typ. Det är lite joxigt så jag har förberett lite;

En pajform är himla bra, helst en sån där fin med vågiga kanter som gör att pajen blir som ett konstverk...

Har man inte det så får man skylla sig själv.

Nu är det dags för fokusering:

Tänk på att det ALLTID är bra att ha vin hemma, man vet ALDRIG när man huxflux måste göra en mustig rödvinssås.

Nåväl. Man tar smördegen och kavlar ut till jämna, tunna, runda... runda... jämna tunna plattor.

Behövs det får man göra flera stycken och lappa ihop, det blir kanske inte så snyggt men jag gillar det där grovhuggna liksom...

Lägg ett elgant lock över pajformen och pula ner den lite fint runt kanterna.

Stek äppelklyftor i smör och kanel och ingefära... Låt dem svalna på en tallrik eller nåt.

Sen öser man ner äppelsteket i pajformen och trycker in den i ugnen! Ugnen bör helst vara varm...

Medan den står där slänger man ihop en vaniljsås. Det är inget svårt alls, lite ägg, lite vanilj, lite grädde... Koka upp, vispa i vattenbad, lätt som en plätt!

Jag har förberett lite här...

Jo, sen tar man ut pajen ur ugnen, låter den svalna lite och tar bort kanten på formen. Bra grejer att ha är grytlapp!

Något som är bra att tänka på att förkläde. Annars blir det lätt såhär;

Glöm inte tanka med jämna mellanrum!

Å nu lägger man en pajbit i en tallrik, häller över lite vaniljsås och sen äter man!

Nä. Detta är kanske inte världens godaste paj, men det är bättre än Mandelkubb - inte lika torrt!

En bra grej är att städa efterhand man håller på. Annars kan man alltid beordra make och barn att ta hand om röran i köket efteråt!

Vad man ska göra med hela paketet råsocker, ur vilket det ågick en hel matsked vet jag inte. Men om någon behöver låna nån gång så vet ni var det finns!

Sådärja!

Imorron tror jag vi ska göra flamberade russin i konjak med lingonpäron och vaniljgrädde!

Välkomna då!

Fredagsmys hos Dysfunktionella familjen...

Planen var;
hem från jobbet, laga god middag med kyckling och ädelost och bandpasta, att nedsköljas med ett glas Rioja och Cola. Trevliga samtal vid middagsbordet eftersom mellansonen är hemma och vi har inte sett honom på två veckor.

Till efterrätt; äppelpaj i bästa Farmor Ankastil (en paj som någon förmodligen ändå inte hade ätit eftersom paj i den här familjen ska vara smulpaj med tre äppelskivor och dubbel smuldegssats och tre liter hemmagjord vaniljsås men mamma känner sig wild and crazy idag) ihopmasterchefad av en glatt trallande mamma iklädd förkläde med nyckelpigor på. Till den - tre liter hemmagjord vaniljsås. Man kan inte bara byta vanor och traditioner rakt av, det kräver viss övergång och inskolning.

Läget just nu;
Maken och mellansonen sover i varsin soffhörna efter att ha kastat i sig varsin tallrik pennepasta och varmkorv. Någon glömde ta upp kyckling ur frysen. Lillfisen är på Fredags och kommer hem sent. Vi hade glömt att det började idag. 
Jag steker äppelklyftor i kanel och ingefära och lyssnar på råa mord i min ljudbok. Vem som ska äta pajen har jag ingen aning om - jag gillar inte varma äpplen.

Men det var en bra anledning att hälla upp ett glas Rioja. Alla Masterchefar värda namnet dricker vin när de lagar mat.

Fredagsmys? In my...
Fredagsrys skulle jag vilja kalla det.

Nu ska jag vispa vaniljsås.

Funderar på att starta en matblogg?

Befinner mig på norrländskt territorium. Bortsett från dialekter, tidigare höst och otroliga regnmängder så är det inte så stor skillnad mot mina södra hemtrakter egentligen. Möjligen upplever jag ibland att folk generellt är väldigt trevliga här, men det kan bero på dialekten. Lite som i Norge. Det spelar ingen roll hur arga, irriterade eller otrevliga de är - det hörs inte! Alltså går jag omkring och tänker att alla ÄR alltid så vansinnigt trevliga.

Igår var jag på IKEA hela dagen med söner och svåger. Killen i IKEA-restaurangens kassan sa att jag skulle "ha än trävli da!" och med hans sätt att uttala orden lät det verkligen som om han menade det! Goa människor.

Hur som helst så hade jag, i ett svagt ögonblick, lovat Lillfisen någon form av aktivitet som han själv skulle få bestämma. "Vi kan gå på bio, köra go-cart, bowla - bestäm du" sa jag generöst. Jag såg mig själv småslumra i biomörkret, helt okej aktivitet. Go-cart är det ingen av arvingarna som räknar med att jag ska köra, så där hade jag kunnat sitta och dricka lite öl medan de körde runt... Bowling är ju helt okej, jag brukar få spela med de där väggarna uppe så det brukar gå bra.

Nu blev det ju inte riktigt som jag tänkt mig... I maskopi med övrig släkt och familj förkunnades plötsligt att vi skulle åka och leka allihop.

Lasergame. Mhm, you heard me.

Lasergame... Och vi blev precis två lag med fyra mot fyra, familj mot familj. Men då var jag tvungen att vara med...

Jag, en medelålders kvinna med något överdriven rondör och taskig rygg. Med kondition som en åttioåring och smidighet som en övervintrad dinosaurie. Med värsta influensan genom tiderna i kroppen, hörsel på ett öra och luftrörsbaciller som gör att det låter som en ostämd symfoniorkester varje gång jag andas.

Det kostar på att vara förälder, familjemedlem eller - som maken, euforisk över sonens önskemål mantrade om och om igen - "klanmedlem".

Jag fick helt enkelt ikläda mig rollen som good parent och ställa upp. Jomen. Eller, som de säger häruppe på inandning; jo.

Det höll på att gå i stöpet eftersom jag timmen innan vi skulle börja smätte ett tre cm brett, maximalt utdraget resårband rätt i mitt vänstra öga och var golvad ett tag, men synen la bara av när det var ljust, i mörker funkade det.

Så. Utan hörsel, oförmögen att andas och utan syn transformerades jag till en grönblinkande robot och fick ett lasergevär i näven. "GO GO GO GO GO GO" vrålade en robotröst från nån högtalare på magen och jag sprang. In i kolsvarta världen, uppför trappor och ramper, bakom svarta väggar och in i okända vrår. Jag gömde mig bakom tunnor, sprang hukande bakom väggar och backade proffsigt runt hörn med mitt vapen i högsta hugg. Allt enligt värsta agentromanen. Och hela tiden gapade min robotröst att jag var skjuten?! Å jag hade ingen aning om vem som sköt mig eller var de gömde sig. Jag hostade och svettades och pulsen låg konstant på 480.

Jag tyckte faktiskt att jag gjorde ett mycket bra jobb! För ibland blandades informationen om att jag var skjuten upp med ett "GOOOD JOOB!" eller liknande.

I vanlig ordning när jag får ynnesten att vara med på sånt som maken och arvingarna gör så var det ingen som precis informerade mig om hur det hela gick till. Så när jag sprang ihop med maken vid ett tillfälle och han väste att "svågern var samma färg som vårt lag" trodde jag det var fel på robotvästen så jag sköt på alla med samma färg som jag och fick massor av fullträffar - på mitt eget lag. Det var tydligen så att svågern hade fått nåt tillfälligt "skydd" och att vi skulle bli lurade i 30 sekunder men den lilla detaljern glömde man bort att berätta för mig.

Istället utsattes jag av mina egna lagkamraters djupt förrorättade kommentarer när de fick resultatet och såg hur många gånger jag skjutit dem...

När allt var över efter 40 minuters kamp hade sönerna och maken i alla fall upprätthållit familjehedern och vi hade fler poäng så vi fick öl!

Jag kunde nu lägga ett blödande knä till min redan gedigna lista över åkommor och jag framlever nu en period med två illgröna plåster på samma knä.

Imorron ska vi åka hem. Men först ska jag på shoppingtur för min EGEN del i stan.

Jag tycker jag är värd det!