Har ägnat en timme åt att vika tvätt, fördelat i snygga, prydliga högar och placerat ut i lämpliga utrymmen. Mellansonens tvätthög lades på sängen med instruktionen; lägg nu in den här högen i garderoben är du snäll, och gärna snyggt och prydligt, okej?

"Jag lägger in dem som JAG vill ha dem."

Öh..

"Varför inte bara snyggt och prydligt?"

"Spelar väl ingen roll hur det ser ut, huvudsaken är ju att JAG hittar dem..."

"Men det GÖR du ju inte, du hittar ju inte dina kläder!"

"Jag lägger in dem som JAG vill ha dem, okej! Det är min garderob, mina kläder."

Fniss. Undrar om mellanfisen börjar bli stor...?

Ojdå. Nyårsafton idag... Shit, ett helt år har gått och var va jag??   

Kan jag händelsevis ha ägnat mig åt att försöka uppfylla mina tidigare avlagda nyårslöften månne? Eller har jag bara försökt överleva kanske, rent mentalt? Mm, så är det nog...

Turbulent har det varit i alla fall, 2009. Här har separerats, flyttats, grälats, diskuterats, bråkats, enats, skrattats, flyttat ihop igen, försökt hitta en ny grundbas för ett gemensamt liv och faktum är att det har lyckats ganska bra! Men det har tagit på krafterna, det har det...

Jag har fattat beslut om min livssituation som varit stora, omvälvande och radikala. Egentligen har hela året bestått av nyplantering, plantor som börjat växa men inte varit mogna för skörd. Kan det vara så att 2010 blir ett skördeår?

Beslöt mig för att göra en totalrokad beträffande mitt yrkesliv. Jag har sagt upp mig från ett jobb och skall fokusera på mitt andra. Jag hoppas och tror att det går igenom i slutet av januari...

Relationen är nu murad, slipad och limmad - ärren och sprickorna finns där men förutsättningarna för att de skall blekna under 2010 är mycket goda.   

Mina försummade vänner som inte ger upp utan fortsätter höra av sig, enträget och envist, trots att jag aldrig har tid att höra av mig tillbaka - jag vill inte ha det så!

Mina älskade barn som behöver en närvarande mamma - det är min högsta önskan också, varför är jag inte det då?

Massor av insikter har ramlat över mig. Nästa år får nog bli det år då jag använder mig av dem.

Det är svårt att leva. Det är tufft. Men för mig har den stora frågan 2009 varit - varför lever man ett liv som är svårare och tuffare än man vill om man har möjligheten att göra det så mycket enklare? Grunden har lagts till mitt nya, enklare och så mycket roligare liv. Nu är det nyårsafton - det är väl en bra språngbräda för att förverkliga alla planer och realisera det liv jag önskar och vill ha?

Men välkommet då, 2010! Jag är redo.   

Gott nytt år på er allihop - vi har ett suveränt år framför oss!

Maken är mellandagsledig. Han gick hem från jobbet den 21 december och har varit ledig sedan dess. Jag, däremot, har jobbat häcken av mig sedan vi kom hem i söndags. Igår kom jag hem klockan elva. Idag jobbade jag bara halvdag så jag var hemma redan klockan fem!! Då hade jag t o m hunnit avhandla det som behövdes på systemet och hämtat upp son hos kompis på väg hem.

Ett par gånger under mina jobbtimmar har jag ringt hem. Varje gång jag lagt på hade jag behövt en valium för att lugna ner mig...   

Maken är überstressad! Han rapporterar om; tvätt, städning, matlagning, körande på ungar, ungars kompisar hemma, handlande och och och och... Öh... Dessutom är han FÖRKYYYYLD och hostar, nyser och snörvlar. Minsann minsann. Som grädde på moset har han gjort potatisgratänger till sin fars åttioårskalas. Efter att ha ringt mig och fått instruktioner om hur att sätta på varmluftsugnen.

Excuse me här nu va...

Någonting i allt det här får mig att reagera med en axelryckning. Undrar vad det är...?   

Missförstå mig inte! Han är totalt underbar min man, på alla sätt! Han är otroligt duktig, jättehändig, kreativ och företagsam. Han är en bra far, intelligent och logisk och den mest omtänksamme person jag känner. Det enda problemet är nog egentligen bara att han är - just det - karl. Stackarn...   

Nu har vi bott på landet i snart fem år. Eller nä, inte än, men i april har vi det. 2005 lämnade vi staun för att bosätta oss in the middle of nowhere... Det här nowhere har sedan dess blivit hela vårt allwhwere kan man säga. Vi har flyttat hem!   

Vi har provat det mesta tror jag - vi har bott i lägenheter i stan och utanför stan, vi har bott i radhus, vi har bott i "nästanlägenhet" i privatvilla... Man kan väl säga att vi provat oss fram, babysteps.

Om jag gör en utvärdering av våra boenden så har jag har trivts väldigt bra på alla ställen och i alla bostadsformer. Jag är som en jäkla amöba, anpassar mig lätt och smärtfritt och gillar läget. Men att gilla läget är inte detsamma som att komma hem. Nejnejnej. Och börjar man rota lite i det faktum att vi lämnat nyrenoverade, jättefräscha bostäder med antingen attraktiva barnvänliga omgivningar eller havsläge, centralt belägna med gångavstånd till jobb och nöjen till förmån för en funkisvilla med totalrenoveringsbehov mitt på vischan kanske man borde överväga intensivterapi av något slag. Jag kan säga att många ifrågasatt oss, vår mentala hälsa och vår förmåga att fatta beslut. Kanske t o m någon övervägt att anmäla oss till någon myndighet, utesluter inte det. "Tänk på barnen" har jag hört nångång...

Ja, jag kan erkänna; jag saknar min sekelskiftesvåning. 140 kvadratmeter, 3 meters takhöjd, skjutglasdörrar och kakelugnar. Serveringsgång och pigkammare. Den lägenheten TALADE med mig! Den hade själ i väggarna, i taken och i golven. Den hade också 63 trappsteg upp till ytterdörren (dubbeldörrar med glasfönster, naturligtvis) och ingen hiss. Jag hade en bebis som jag bar och bar och bar uppför dessa trappor och när jag burit upp bebis fick jag springa ner och bära upp kassar. Jag fick tennisarm på kuppen - ärligt. Vidare hade den ingen isolering i ytterväggarna och direktverkande eluppvärmning. Tjoho. Sa inte plånboken.

"Jösses, fattar ni hur mycket ni måste KÖRA på ungarna om ni bor på vischan?" frågade kompisar. Ja, det förstod vi. Ungefär lika mycket som vi fick göra i stan - man släpper inte ut sexåringar i trafiken i stan. Man kör dem till kompisar, kortare sträckor kanske, mer miljöovänligt men antalet turer blir desamma. På landet kör man barn och passar på att handla, uträtta ärenden, hälsa på folk eller ta sig en ridtur när man ändå är ute och far. I stan körde man några extra turer istället - det var ju ändå så nära...

Vi tog ett i mångas ögon idiotiskt beslut, köpte ett totalrenoveringsobjekt på landet, totalt ovetandes om vad som väntade och hyrde en lastbil på Preem och drog!

Huset är fortfarande inte färdigt. Det lär ta några år till. Vi pendlar till jobbet på glashala skogsvägar, i stekheta sommarbilar med solen i ögonen och kör slalom mellan älgar, rådjur och vildsvin. Vi slåss mot myggor, flugor och skjutsar våra barn flera mil i veckan. Vi har 8 km till affären och 2 mil till tätort. Att gå på krogen kostar antingen en hotellövernattning eller en nätt taxiresa om 900 spänn...

Men björkarna som susar på tomten är våra. Tystnaden och lugnet är vår. Utsikten över 10 New Forestponnies i hagen bredvid huset är vår. Jag kan kliva ur sängen, dra på mig stövlar och jacka ovanpå pyjamasen och gå rätt ut i skogen med hunden. Svamparna, blåbären och smultronen i vägkanten är mina! Åtminstone hamnar de i min frysbox...    Barnen går i liten skola, alla känner alla och man vågar ta ansvar för varandras välbefinnande på ett helt annat sätt än i stan. Vuxna vågar fortfarande tala busungar tillrätta, vare sig det är deras egna eller andras... 

Hoten som hela tiden hänger över en; försämrad samhällsservice, nedläggningshot av skolor och barnomsorg kan bli mer påtaglig kanske. Men ska man vara ärlig slåss man med samma problem i städerna. Skolor skall slås samman, de små enheterna försvinner och blir gigantiska. Barnomsorg finns, den är bara full och köerna långa...

Livet på landsbygden passar kanske inte alla. Men för mig är det nog det mesta "hemma" jag någonsin haft!

Ojojoj... Känner att jag plötsligt tappat kontrollen över det mesta. Vad är det för dag, när är det helg, när är jag ledig, när ska jag jobba? Var är mina papper, var är mina räkningar, ojdå finns det ingen mat hemma....? Två tandläkartider, en läkartid och ett möte inbokat samma vecka - kommer bara inte ihåg vilken vecka det var *suck*   

Fattar inte hur allt kan blir så totalt ihopkört pang bom? Jag som alltid har stenkoll på läget har plötsligt ingen koll på någonting... KAN det vara för att jag försöker ha koll på lite för mycket månne?

Nu har jag precis bokat in musikanter till bygdens julgransplundring i januari. Synd bara att jag bokade in dem fel helg... Jag blir så trött på mig själv   

Jul betyder ofta släktsammankomster, släktsammankomster betyder ofta umgänge och umgänge betyder ofta sällskapsspel. Sällskapsspel kan i sin tur lätt leda till att man fortsättningsvis inte längre har några släktsammankomster...

Vi spelar gärna sällskapsspel med vår släkt och familj. Helst av typen Rappakalja, Lanskapsleken och sånt - klurigheter som skall utföras på tid. Med Norrlandssläkten är det väldigt roligt för vi landar ofta på en ungefärlig samma nivå allihop.

I helgen spelade vi något spel där man slängde runt massa tärningar med bokstäver, och sen skulle var och en bilda så många ord som möjligt av de bokstäver som presenterades. Märkligt vilket liv det kan bli över ord...

Plötsligt blir alla levande upplagor av SAOL; inte minst jag! Är Rea ett ord eller en förkortning? Finns ordet "givan" i svenska språket eller är det en dialektal företeelse? Är Ankstuvning en maträtt? Sopen - allvarligt talat är det väl inget ord???

Det strids med livet som insats, och alla ska sätta åt varandra; "Det kan du ju inte säga, jag fick ju inte säga det och det!"

Alla presenterar sina ord, det ena värre än det andra och försöker se lika övertygande ut som om man skriver under på heder och samvete.

Samtidigt skrattar man så man får ont i magen i flera dagar...

Visst är det så vansinnigt roligt - men nånstans, långt inne... Nog ligger det en kampvilja på liv och död i ens sinne, fast det bara är på lek...  Hehehe...   

Igår morse lämnade vi ett fullkomligt igensnöat Sundsvall och begav oss till södligare nejder. Det är en nätt bilresa om ca 12 timmar, med packning, julklappar, tre personer i baksätet och en hund i bagaget. Yeah...   

Maken stuvade och stuvade och fick till det ganska bra där bak med ett helt okej litet krypin till hunden mellan termobyxor och julklappsböcker. Han bleknade dock lite när vi kom till svärmor för avfärdsfrukost och hon packat ihop en kasse av modell stor resväska med kakor och bullar, och hade han fått bestämma hade vi lämnat Norrland utan den kassen. Men en annan är ju inte bortskämd med dylika gåvor, så med lite press och sparkande så fick vi in den kassen också! Nu ligger den och förgyller vår annars ganska tomma frysbox!   

Med tanke på att det var just vi som åkte alla de här milen så borde man kunnat förespå ett helt blogginlägg av alla galenskaper som inträffade, men faktum är att resan gick otroligt bra! Barnen skötte sig exemplariskt och storsonen sov nog mest hela tiden, så om man bortser från att spolarna till lysena på bilen inte funkade så vi inte såg ett smack sista sju timmarna av resan så är jag djupt imponerad. Eftersom vi inte såg något fick jag ta över ratten när det mörknade (ja, fråga mig inte varför, men han tyckte väl det var en bra idé, familjens överhuvud) och det var ju bara att hänga på lyktorna framför så gick det bra! Man får ju chansa lite här i livet...

Huset stod kvar och våra högt värderade grannar hade eldat åt oss, så det var varmt och gott. Vad som inte fanns kvar var snön! Den hade totalt regnat bort och hur kul var det på en skala...? Nu är det grått, regnigt, lerigt och isigt - med andra ord klart deprimerande! Dessutom är man tillbaka på jobbet igen, och det är inte utan att jag undrar vad som hände... Har det varit jul? Snö? Helg? Ledighet? Hm... Man har svårt att tro det när man slänger en blick genom fönstret här på kontoret. Suck.

Annandag jul här i Norra delen av landet. Mulet blåsigt och ruggigt. Och vad gör man då? Man dividerar om UTEaktiviteter!! Jag menar, vad är det för feeeel på att sitta inne och bara vara? Jag gillar inte uteaktiviteter, såvida de inte företas på hästryggen.   

Att åka skridskor är överreklamerat - man fryser, får ont i fötterna och man slår ihjäl sig om man ramlar. Skidor har aldrig ingått i min egendom. Äger knappt vinterkläder ju! Det är inte lätt att vara den enda soffpotatisen i hela släkten!!

Jag bara suckar och skakar på huvudet när alla försöker övertyga mig om hur mysigt det är utomhus...   

Med andra ord - jag bara vägrar. Släkten skakar bekymrat på huvudet och jobbar på, jag kämpar för att komma undan. Livet är en strid. Heja  mig!

Annars är allt väldigt bra! Efter en lång kväll med massor av vin hos svärmor känner jag mig lite mosig - det känns och ser ut som om vinet har samlat sig i små egna baginboxar under mina ögon... Men trevligt var det. Igår i alla fall.

Nu ska alla miljarder prylar plockas ihop och stuvas in i bilen i väntan på att forslas hem alla milen till min lilla by. Dessvärre är ju den långa vägen hit lika lång hem. Imorgon bitti bär det av.