Maken är mellandagsledig. Han gick hem från jobbet den 21 december och har varit ledig sedan dess. Jag, däremot, har jobbat häcken av mig sedan vi kom hem i söndags. Igår kom jag hem klockan elva. Idag jobbade jag bara halvdag så jag var hemma redan klockan fem!! Då hade jag t o m hunnit avhandla det som behövdes på systemet och hämtat upp son hos kompis på väg hem.

Ett par gånger under mina jobbtimmar har jag ringt hem. Varje gång jag lagt på hade jag behövt en valium för att lugna ner mig...   

Maken är überstressad! Han rapporterar om; tvätt, städning, matlagning, körande på ungar, ungars kompisar hemma, handlande och och och och... Öh... Dessutom är han FÖRKYYYYLD och hostar, nyser och snörvlar. Minsann minsann. Som grädde på moset har han gjort potatisgratänger till sin fars åttioårskalas. Efter att ha ringt mig och fått instruktioner om hur att sätta på varmluftsugnen.

Excuse me här nu va...

Någonting i allt det här får mig att reagera med en axelryckning. Undrar vad det är...?   

Missförstå mig inte! Han är totalt underbar min man, på alla sätt! Han är otroligt duktig, jättehändig, kreativ och företagsam. Han är en bra far, intelligent och logisk och den mest omtänksamme person jag känner. Det enda problemet är nog egentligen bara att han är - just det - karl. Stackarn...   

Nu har vi bott på landet i snart fem år. Eller nä, inte än, men i april har vi det. 2005 lämnade vi staun för att bosätta oss in the middle of nowhere... Det här nowhere har sedan dess blivit hela vårt allwhwere kan man säga. Vi har flyttat hem!   

Vi har provat det mesta tror jag - vi har bott i lägenheter i stan och utanför stan, vi har bott i radhus, vi har bott i "nästanlägenhet" i privatvilla... Man kan väl säga att vi provat oss fram, babysteps.

Om jag gör en utvärdering av våra boenden så har jag har trivts väldigt bra på alla ställen och i alla bostadsformer. Jag är som en jäkla amöba, anpassar mig lätt och smärtfritt och gillar läget. Men att gilla läget är inte detsamma som att komma hem. Nejnejnej. Och börjar man rota lite i det faktum att vi lämnat nyrenoverade, jättefräscha bostäder med antingen attraktiva barnvänliga omgivningar eller havsläge, centralt belägna med gångavstånd till jobb och nöjen till förmån för en funkisvilla med totalrenoveringsbehov mitt på vischan kanske man borde överväga intensivterapi av något slag. Jag kan säga att många ifrågasatt oss, vår mentala hälsa och vår förmåga att fatta beslut. Kanske t o m någon övervägt att anmäla oss till någon myndighet, utesluter inte det. "Tänk på barnen" har jag hört nångång...

Ja, jag kan erkänna; jag saknar min sekelskiftesvåning. 140 kvadratmeter, 3 meters takhöjd, skjutglasdörrar och kakelugnar. Serveringsgång och pigkammare. Den lägenheten TALADE med mig! Den hade själ i väggarna, i taken och i golven. Den hade också 63 trappsteg upp till ytterdörren (dubbeldörrar med glasfönster, naturligtvis) och ingen hiss. Jag hade en bebis som jag bar och bar och bar uppför dessa trappor och när jag burit upp bebis fick jag springa ner och bära upp kassar. Jag fick tennisarm på kuppen - ärligt. Vidare hade den ingen isolering i ytterväggarna och direktverkande eluppvärmning. Tjoho. Sa inte plånboken.

"Jösses, fattar ni hur mycket ni måste KÖRA på ungarna om ni bor på vischan?" frågade kompisar. Ja, det förstod vi. Ungefär lika mycket som vi fick göra i stan - man släpper inte ut sexåringar i trafiken i stan. Man kör dem till kompisar, kortare sträckor kanske, mer miljöovänligt men antalet turer blir desamma. På landet kör man barn och passar på att handla, uträtta ärenden, hälsa på folk eller ta sig en ridtur när man ändå är ute och far. I stan körde man några extra turer istället - det var ju ändå så nära...

Vi tog ett i mångas ögon idiotiskt beslut, köpte ett totalrenoveringsobjekt på landet, totalt ovetandes om vad som väntade och hyrde en lastbil på Preem och drog!

Huset är fortfarande inte färdigt. Det lär ta några år till. Vi pendlar till jobbet på glashala skogsvägar, i stekheta sommarbilar med solen i ögonen och kör slalom mellan älgar, rådjur och vildsvin. Vi slåss mot myggor, flugor och skjutsar våra barn flera mil i veckan. Vi har 8 km till affären och 2 mil till tätort. Att gå på krogen kostar antingen en hotellövernattning eller en nätt taxiresa om 900 spänn...

Men björkarna som susar på tomten är våra. Tystnaden och lugnet är vår. Utsikten över 10 New Forestponnies i hagen bredvid huset är vår. Jag kan kliva ur sängen, dra på mig stövlar och jacka ovanpå pyjamasen och gå rätt ut i skogen med hunden. Svamparna, blåbären och smultronen i vägkanten är mina! Åtminstone hamnar de i min frysbox...    Barnen går i liten skola, alla känner alla och man vågar ta ansvar för varandras välbefinnande på ett helt annat sätt än i stan. Vuxna vågar fortfarande tala busungar tillrätta, vare sig det är deras egna eller andras... 

Hoten som hela tiden hänger över en; försämrad samhällsservice, nedläggningshot av skolor och barnomsorg kan bli mer påtaglig kanske. Men ska man vara ärlig slåss man med samma problem i städerna. Skolor skall slås samman, de små enheterna försvinner och blir gigantiska. Barnomsorg finns, den är bara full och köerna långa...

Livet på landsbygden passar kanske inte alla. Men för mig är det nog det mesta "hemma" jag någonsin haft!