Ojojoj... Känner att jag plötsligt tappat kontrollen över det mesta. Vad är det för dag, när är det helg, när är jag ledig, när ska jag jobba? Var är mina papper, var är mina räkningar, ojdå finns det ingen mat hemma....? Två tandläkartider, en läkartid och ett möte inbokat samma vecka - kommer bara inte ihåg vilken vecka det var *suck*   

Fattar inte hur allt kan blir så totalt ihopkört pang bom? Jag som alltid har stenkoll på läget har plötsligt ingen koll på någonting... KAN det vara för att jag försöker ha koll på lite för mycket månne?

Nu har jag precis bokat in musikanter till bygdens julgransplundring i januari. Synd bara att jag bokade in dem fel helg... Jag blir så trött på mig själv   

Jul betyder ofta släktsammankomster, släktsammankomster betyder ofta umgänge och umgänge betyder ofta sällskapsspel. Sällskapsspel kan i sin tur lätt leda till att man fortsättningsvis inte längre har några släktsammankomster...

Vi spelar gärna sällskapsspel med vår släkt och familj. Helst av typen Rappakalja, Lanskapsleken och sånt - klurigheter som skall utföras på tid. Med Norrlandssläkten är det väldigt roligt för vi landar ofta på en ungefärlig samma nivå allihop.

I helgen spelade vi något spel där man slängde runt massa tärningar med bokstäver, och sen skulle var och en bilda så många ord som möjligt av de bokstäver som presenterades. Märkligt vilket liv det kan bli över ord...

Plötsligt blir alla levande upplagor av SAOL; inte minst jag! Är Rea ett ord eller en förkortning? Finns ordet "givan" i svenska språket eller är det en dialektal företeelse? Är Ankstuvning en maträtt? Sopen - allvarligt talat är det väl inget ord???

Det strids med livet som insats, och alla ska sätta åt varandra; "Det kan du ju inte säga, jag fick ju inte säga det och det!"

Alla presenterar sina ord, det ena värre än det andra och försöker se lika övertygande ut som om man skriver under på heder och samvete.

Samtidigt skrattar man så man får ont i magen i flera dagar...

Visst är det så vansinnigt roligt - men nånstans, långt inne... Nog ligger det en kampvilja på liv och död i ens sinne, fast det bara är på lek...  Hehehe...   

Igår morse lämnade vi ett fullkomligt igensnöat Sundsvall och begav oss till södligare nejder. Det är en nätt bilresa om ca 12 timmar, med packning, julklappar, tre personer i baksätet och en hund i bagaget. Yeah...   

Maken stuvade och stuvade och fick till det ganska bra där bak med ett helt okej litet krypin till hunden mellan termobyxor och julklappsböcker. Han bleknade dock lite när vi kom till svärmor för avfärdsfrukost och hon packat ihop en kasse av modell stor resväska med kakor och bullar, och hade han fått bestämma hade vi lämnat Norrland utan den kassen. Men en annan är ju inte bortskämd med dylika gåvor, så med lite press och sparkande så fick vi in den kassen också! Nu ligger den och förgyller vår annars ganska tomma frysbox!   

Med tanke på att det var just vi som åkte alla de här milen så borde man kunnat förespå ett helt blogginlägg av alla galenskaper som inträffade, men faktum är att resan gick otroligt bra! Barnen skötte sig exemplariskt och storsonen sov nog mest hela tiden, så om man bortser från att spolarna till lysena på bilen inte funkade så vi inte såg ett smack sista sju timmarna av resan så är jag djupt imponerad. Eftersom vi inte såg något fick jag ta över ratten när det mörknade (ja, fråga mig inte varför, men han tyckte väl det var en bra idé, familjens överhuvud) och det var ju bara att hänga på lyktorna framför så gick det bra! Man får ju chansa lite här i livet...

Huset stod kvar och våra högt värderade grannar hade eldat åt oss, så det var varmt och gott. Vad som inte fanns kvar var snön! Den hade totalt regnat bort och hur kul var det på en skala...? Nu är det grått, regnigt, lerigt och isigt - med andra ord klart deprimerande! Dessutom är man tillbaka på jobbet igen, och det är inte utan att jag undrar vad som hände... Har det varit jul? Snö? Helg? Ledighet? Hm... Man har svårt att tro det när man slänger en blick genom fönstret här på kontoret. Suck.