Drog iväg med två barn i panik till skoaffären idag. Inser ju att tre dm snö kräver något annat än gympadojjor på barnens "små" fossingar...

Så, till tätortens skoaffär - en riktig skoaffär, med personlig service och sånt där som vi nästan glömt finns.

Lilleman först. Jättefina vinterstövlar av märket Kompis för 300 kronor, många olika att välja på!  "Får jag PAX?" frågar sonen och pekar på ett par för 600 spänn på hyllan. "Kompis blir bra, nu provar vi Kompis." "Okej" säger sonen och provar på, glad i hågen. Puh. Hittar ett par som känns bra, bestämmer sig och vill inte ta av sig dem igen. "Vi kan ta de gamla i en påse" säger han.

Mellansonens tur. Han vill ha nåt varmt men coolt. Skoaffärens ägare springer runt och pekar "såna och såna" och frågar vilken storlek? "Tja, 40" säger jag lite svävande. "Jag behöver 41" säger sonen bestämt. "VA" säger jag, "du är 13 år, vaddå 41?"   Han tittar lite uppgivet på mig, suckar, vänder sig om till herr skoaffärsinnehavare och upprepar "41 tack". Det provas och hittas snygga vinterkängor av tuffare modell, sonen provar 41 varefter han ber om - 42... Jag säger inget, är bara djupt skakad och inser bara att jag har noll koll på läget. Nu igen. En stl 42 skakas fram, passar utmärkt och samma sak där - vi låter de nya sitta på och tar de gamla i samma påse som lillebrors sopskor.

När jag ska betala klagar mellansonen lite över att skorna känns olika stora. "Äh, det är förmodligen dina fötter som är lite lite olika" säger jag, "det känns nog bara så i början." "Nämen det känns jättemycket" säger sonen. "Gnäll, nu är det så, gilla läget - det är dina fötter det är fel på, inte skorna" menar jag och blippar in pinkoden för betalning. Herr Affärsinnehavare börjar nu skruva lite på sig och harklar sig... "Du, fick du verkligen två 42:or...? Undrar om du inte bara fick en..." Snabb koll - ungen har en sko av varje storlek.   

Snabb skiftning, ny dojja i rätt storlek, vi köper godis, frid och fröjd och endast tomten är vaken!   

Detta börjar likna jag-vet-inte-vad men det är helt sanslöst!

Två arbetsgivare, två julfester - jag var inte med på någon. Sjukdomar och dålig tidstajming satte käppar i hjulen. Nu tänkte jag ta igen båda festerna på en gång och bjöd hem arbetskamraterna på en "förjulfest". Idag fick vi ställa in för hela familjen har/har haft maginfluensa...   

Är det inte meningen att man ska få ha något kul alls?

Hur är det meningen att man ska orka med hela januari-mars som är så vansinnigt tråkiga månader utan en enda liten rolig fest att komma ihåg???? Nä, ska det vara såhär vill jag inte va me!

Efter en plågonatt i badrummet känner jag mig som om jag körts över av en ångvält, men jag är pigg och på benen igen. Just den här oerhörda smärtan i hela kroppen var ytterligare ett starkt skäl för fest och party, nu får jag bli sittande och känna efter hur otroligt ont jag har överallt istället. Tänker lägga hela dagen och hela kvällen på att bara tycka synd om mig själv!

Livet är orättvist.   

Det är massor med snö utanför och det snöar fortfarande. För att ytterligare belysa min kaotiska tillvaro kan jag meddela att mina barn varken har tillräckligt stora overaller, vinterstövlar eller i övrigt tarvade vinterkläder... Jag har helt enkelt inte hunnit med att köpa dessa förnödenheter utan helt förlitat mig på att snön skulle göra som vanligt - lysa med sin frånvaro. Lilleman har visserligen termobyxor och jacka, men vad hjälper det när han hela tiden glömmer termosarna i skolan och ska pulsa ut i snön till bussen på morgonen utan dessa benkläder... Idag fick han trava iväg in sin allt för urvuxna overall med glipor mellan vinterskor (han har som sagt inga stövlar) och byxben och sen hoppas vi att han hittar sina termosar i skolan och kan byta om till dem.

Har sagt det förr och säger det igen - ibland undrar jag om jag borde ha barn!