Nu har vi bott på landet i snart fem år. Eller nä, inte än, men i april har vi det. 2005 lämnade vi staun för att bosätta oss in the middle of nowhere... Det här nowhere har sedan dess blivit hela vårt allwhwere kan man säga. Vi har flyttat hem!   

Vi har provat det mesta tror jag - vi har bott i lägenheter i stan och utanför stan, vi har bott i radhus, vi har bott i "nästanlägenhet" i privatvilla... Man kan väl säga att vi provat oss fram, babysteps.

Om jag gör en utvärdering av våra boenden så har jag har trivts väldigt bra på alla ställen och i alla bostadsformer. Jag är som en jäkla amöba, anpassar mig lätt och smärtfritt och gillar läget. Men att gilla läget är inte detsamma som att komma hem. Nejnejnej. Och börjar man rota lite i det faktum att vi lämnat nyrenoverade, jättefräscha bostäder med antingen attraktiva barnvänliga omgivningar eller havsläge, centralt belägna med gångavstånd till jobb och nöjen till förmån för en funkisvilla med totalrenoveringsbehov mitt på vischan kanske man borde överväga intensivterapi av något slag. Jag kan säga att många ifrågasatt oss, vår mentala hälsa och vår förmåga att fatta beslut. Kanske t o m någon övervägt att anmäla oss till någon myndighet, utesluter inte det. "Tänk på barnen" har jag hört nångång...

Ja, jag kan erkänna; jag saknar min sekelskiftesvåning. 140 kvadratmeter, 3 meters takhöjd, skjutglasdörrar och kakelugnar. Serveringsgång och pigkammare. Den lägenheten TALADE med mig! Den hade själ i väggarna, i taken och i golven. Den hade också 63 trappsteg upp till ytterdörren (dubbeldörrar med glasfönster, naturligtvis) och ingen hiss. Jag hade en bebis som jag bar och bar och bar uppför dessa trappor och när jag burit upp bebis fick jag springa ner och bära upp kassar. Jag fick tennisarm på kuppen - ärligt. Vidare hade den ingen isolering i ytterväggarna och direktverkande eluppvärmning. Tjoho. Sa inte plånboken.

"Jösses, fattar ni hur mycket ni måste KÖRA på ungarna om ni bor på vischan?" frågade kompisar. Ja, det förstod vi. Ungefär lika mycket som vi fick göra i stan - man släpper inte ut sexåringar i trafiken i stan. Man kör dem till kompisar, kortare sträckor kanske, mer miljöovänligt men antalet turer blir desamma. På landet kör man barn och passar på att handla, uträtta ärenden, hälsa på folk eller ta sig en ridtur när man ändå är ute och far. I stan körde man några extra turer istället - det var ju ändå så nära...

Vi tog ett i mångas ögon idiotiskt beslut, köpte ett totalrenoveringsobjekt på landet, totalt ovetandes om vad som väntade och hyrde en lastbil på Preem och drog!

Huset är fortfarande inte färdigt. Det lär ta några år till. Vi pendlar till jobbet på glashala skogsvägar, i stekheta sommarbilar med solen i ögonen och kör slalom mellan älgar, rådjur och vildsvin. Vi slåss mot myggor, flugor och skjutsar våra barn flera mil i veckan. Vi har 8 km till affären och 2 mil till tätort. Att gå på krogen kostar antingen en hotellövernattning eller en nätt taxiresa om 900 spänn...

Men björkarna som susar på tomten är våra. Tystnaden och lugnet är vår. Utsikten över 10 New Forestponnies i hagen bredvid huset är vår. Jag kan kliva ur sängen, dra på mig stövlar och jacka ovanpå pyjamasen och gå rätt ut i skogen med hunden. Svamparna, blåbären och smultronen i vägkanten är mina! Åtminstone hamnar de i min frysbox...    Barnen går i liten skola, alla känner alla och man vågar ta ansvar för varandras välbefinnande på ett helt annat sätt än i stan. Vuxna vågar fortfarande tala busungar tillrätta, vare sig det är deras egna eller andras... 

Hoten som hela tiden hänger över en; försämrad samhällsservice, nedläggningshot av skolor och barnomsorg kan bli mer påtaglig kanske. Men ska man vara ärlig slåss man med samma problem i städerna. Skolor skall slås samman, de små enheterna försvinner och blir gigantiska. Barnomsorg finns, den är bara full och köerna långa...

Livet på landsbygden passar kanske inte alla. Men för mig är det nog det mesta "hemma" jag någonsin haft!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hörrni, jag har flyttat nu.   Ni hittar mig här!   www.sajberlena.blogspot.se   ...

Jo, vi är ju skogsägare då... Jaså, visste ni inte det? Nämen oj, har jag glömt berätta det... Förlåt mig. Jomen vi har ju en skog. Med träd. Och buskar och blåbärsris och en upptrampad stig. Den är inte så stor kanske, men den är hög. Fullt tillräck...

Är ni lika trött på mig som jag är? Jag har flamsat och tramsat och haft mig i flera år nu, först på freewebs.com och sedan här.   Jag funderar allvarligt på att flytta härifrån. Gjorde ett försök för länge sedan, men den nya fungerade inget vida...

Åkte till jobbet. Kom dit innan nio - måste nästan vara OB-tillägg på sånt va? Jag menar, att jobba mitt i nätterna? Sen jobbade jag och jobbade och jobbade ÖVER! Jobbade så länge att de hann tömma postlådorna innan jag hunnit få med mina fakturor......

När jag har en blogg men skiter i att blogga på flera dagar så hamnar jag i läget att det finns så mycket att berätta så man inte vet var jag ska börja, och det blir jättejobbigt att sortera ut så jag hoppar över det en dag till. Och en till. Och en ...