I Sundsvall är det trevligt. Det är snö och det är kallt. Det finns massor av affärer och alla som jobbar i affärerna är mycket trevliga.

I Sundsvall pratar man ganska roligt. Man låter alltid snäll när man pratar.

Det finns mycket mat i Sundsvall. God mat. Och öl. Och vin.   

Här finns julgran. Det är bra med julgran när det är jul. Under granen ligger paket. De ska alla få öppna imorgon, julafton.

Det tog väldigt lång tid att köra hit. Massor med timmar. Långt var det. Men det gick bra, vi lyssnade på Bamse hela vägen.

En gång tänkte vi flytta hit. Det blev inte så, men vi hade nog trivts här!

Står vid väggen med TV-spel på Elgiganten. Stirrar på alla miljoner spel som stirrar tillbaka utan att ge mig en enda hint - vad var det jag skulle ha??? Två olika söner med två olika önskelistor.

Ringer hem.

Tut tut.

- A Micke!

- Hej, du, vad var det för spel jag skulle ha nu då?

- Ja, vi pratade ju om A till Lilleman och B till Storebror och sen eventuellt C till båda eller till Lilleman om inte B fanns men det beror ju på om C finns då, för i så fall ska vi inte ha A...

- Hm. Okej. Hejdå.

Tittar lite till. Ser nåt jag känner igen. Men... Var det verkligen det? Och PS3 - har vi ens någon konsoll som HETER PS3??? X-Box kanske! Vi har ju ett sånt, ett lila!

Ringer hem.

Tut tut.

- A Micke!

- Hej, du vad var det nu för spel du sa?

- (Kan ha fel men tycker mig höra hur maken undslipper sig en kvävd suck...)Jo, A till Lilleman och B till Storebror och sen eventuellt C till båda eller till Lilleman om inte B fanns men det beror ju på om C finns då, för i så fall ska vi inte ha A...

- Okej, till X-box då?

- X-box, vi har väl inget X-box!! Vi har ett WII och PS2!

- Okej. Men vilket ska vara till vad då, C eller vaddå?

- Nä, det ska vara till PC!

- Öh... Jaha... Men kan vi inte köpa ett Singstar till PS3?

- (Nu kväver han inte sucken längre, den hörs tydligt genom telefonen!) Vi HAR inget PS3...

- Men det lila spelet då?

- Det är en GAMECUBE, det finns inga spel till den längre alls!

- Nähääää... Ojdå. Okej, ses sen!

Hittar äntligen ett spel som jag VET står på önskelista och som jag vet är rätt spel till rätt grej! Wow, jag kan jag kan!!

Maken ringer.

- Du! Det där spelet (det jag precis hittat och känner igen, jätteglad) det beställde du ju på Ginza häromdagen, det kom just i brevlådan!!

- Okej... Ses sen...

Drar en djup suck och börjar om från början...

Jag har ett antal mil till jobbet. Av dessa mil körs ca 2,5 på skogsvägar och byvägar, d v s mindre underhållna vägar alltså.

Nu är det snö. Det är kallt som f-n och massor av snö. De som plogar dessa vägar är suveräna, man plogar och plogar och plogar ibland nästan innan det ens börjat snöa tror jag! Ingenting att klaga på där inte!   

Men sen då? Jag menar, är det någon som vet vad som händer när man plogar och sen låter bilarna packar snön som är kvar, packar och packar och - ja, precis! Man kunde lika gärna stått med en vattenslang och spolat vägen. Man hade kunnat köra isdans, långa programmet med både hopp och skvadronletter och döende svanar på vägen till mitt jobb utan problem.   

Var f-n är sanden??? Varför SANDAR man inte vägen? Har sanden tagit slut? Har det blivit en bristvara i landet????? Att resurserna i landet är dåliga har jag hört, men inte sandresurserna väl?

Tre gånger fick jag bromsa för rådjur på vägen idag. Tre gånger försökte de stackarna ta sig över till andra sidan och in i sin trygga skog - men benen for åt alla håll, de höll inte på att ta sig över! Detta anser jag belyser graden av halka jag pratar om. Snacka om Bambi på hal is (aaaahhhh, f´låt, kunde inte låta bliiiiii fast jag försökte).   

Ge mig min sand - nu!!!     

Igår klockan 22.00;

Barnen är jättegoa, planerar pulkabacke och snölekar hela morgondagen. Maken och jag dricker glögg, har läget under kontroll - det ska nog fanken bli jul i alla fall! Granen står så grön och grann i stugan...

Idag klockan 11.00;

Barnen bylsar på sig, glada och förväntansfulla, kompis står utanför dörren och väntar, pulkabacken skall invaderas, maken tar fram snowracers, jag plockar fram sockor och halsdukar - full febrilitet råder.
Granen står så grön och grann i stugan...

Idag klockan 11.05;

Barnen försvinner, jag får raskt fram kartonger med oinslagna julklappar och tänker naturligtvis passa på när arvingarna är ute. Fram med papper, tejp, sax, snöre - ni vet hur det funkar! Maken går ut och skottar snö, bär in ved, fixar och donar, visslar lite...
Granen står så grön och grann i stugan...

Idag klockan 11.20;

Jag ser genom fönstret hur barnen kommer tillbaka från pulkabacken... Hysteriskt kastar jag ner alla julklappar, fortfarande lika oinslagna, i lådorna igen, slänger ut kartonger i tvättstugan. Lilleman ylar och tjuter, storebror är vansinnig, pappa är jätteirriterad och grälar på barnen, pulkorna flyger, lilleman har ingen mössa... De kommer in. Lilleman snorar och deklarerar att:
"DETGÅRJUINTEATTÅKAPULKAFÖRNÅNHARHUGGITNERMASSA
GRANARSOMLIGGERNEDANFÖRBACKENOCHSTOREBRORKASTADEEN

SNÖBOLL
OCHSNÖNHAMNADEINNANFÖRJACKANOCHLIVETÄRPESTOCHSKITP

ULKAN
FUNKARINTEOCHVARFÖRFÅRVIINTETITTAPÅTVOCHVISKULLEJU

GÖRAGODIS!!!!!!!"

Å granen ligger grön å grann i stugan...

Drog iväg med två barn i panik till skoaffären idag. Inser ju att tre dm snö kräver något annat än gympadojjor på barnens "små" fossingar...

Så, till tätortens skoaffär - en riktig skoaffär, med personlig service och sånt där som vi nästan glömt finns.

Lilleman först. Jättefina vinterstövlar av märket Kompis för 300 kronor, många olika att välja på!  "Får jag PAX?" frågar sonen och pekar på ett par för 600 spänn på hyllan. "Kompis blir bra, nu provar vi Kompis." "Okej" säger sonen och provar på, glad i hågen. Puh. Hittar ett par som känns bra, bestämmer sig och vill inte ta av sig dem igen. "Vi kan ta de gamla i en påse" säger han.

Mellansonens tur. Han vill ha nåt varmt men coolt. Skoaffärens ägare springer runt och pekar "såna och såna" och frågar vilken storlek? "Tja, 40" säger jag lite svävande. "Jag behöver 41" säger sonen bestämt. "VA" säger jag, "du är 13 år, vaddå 41?"   Han tittar lite uppgivet på mig, suckar, vänder sig om till herr skoaffärsinnehavare och upprepar "41 tack". Det provas och hittas snygga vinterkängor av tuffare modell, sonen provar 41 varefter han ber om - 42... Jag säger inget, är bara djupt skakad och inser bara att jag har noll koll på läget. Nu igen. En stl 42 skakas fram, passar utmärkt och samma sak där - vi låter de nya sitta på och tar de gamla i samma påse som lillebrors sopskor.

När jag ska betala klagar mellansonen lite över att skorna känns olika stora. "Äh, det är förmodligen dina fötter som är lite lite olika" säger jag, "det känns nog bara så i början." "Nämen det känns jättemycket" säger sonen. "Gnäll, nu är det så, gilla läget - det är dina fötter det är fel på, inte skorna" menar jag och blippar in pinkoden för betalning. Herr Affärsinnehavare börjar nu skruva lite på sig och harklar sig... "Du, fick du verkligen två 42:or...? Undrar om du inte bara fick en..." Snabb koll - ungen har en sko av varje storlek.   

Snabb skiftning, ny dojja i rätt storlek, vi köper godis, frid och fröjd och endast tomten är vaken!   

Detta börjar likna jag-vet-inte-vad men det är helt sanslöst!

Två arbetsgivare, två julfester - jag var inte med på någon. Sjukdomar och dålig tidstajming satte käppar i hjulen. Nu tänkte jag ta igen båda festerna på en gång och bjöd hem arbetskamraterna på en "förjulfest". Idag fick vi ställa in för hela familjen har/har haft maginfluensa...   

Är det inte meningen att man ska få ha något kul alls?

Hur är det meningen att man ska orka med hela januari-mars som är så vansinnigt tråkiga månader utan en enda liten rolig fest att komma ihåg???? Nä, ska det vara såhär vill jag inte va me!

Efter en plågonatt i badrummet känner jag mig som om jag körts över av en ångvält, men jag är pigg och på benen igen. Just den här oerhörda smärtan i hela kroppen var ytterligare ett starkt skäl för fest och party, nu får jag bli sittande och känna efter hur otroligt ont jag har överallt istället. Tänker lägga hela dagen och hela kvällen på att bara tycka synd om mig själv!

Livet är orättvist.   

Det är massor med snö utanför och det snöar fortfarande. För att ytterligare belysa min kaotiska tillvaro kan jag meddela att mina barn varken har tillräckligt stora overaller, vinterstövlar eller i övrigt tarvade vinterkläder... Jag har helt enkelt inte hunnit med att köpa dessa förnödenheter utan helt förlitat mig på att snön skulle göra som vanligt - lysa med sin frånvaro. Lilleman har visserligen termobyxor och jacka, men vad hjälper det när han hela tiden glömmer termosarna i skolan och ska pulsa ut i snön till bussen på morgonen utan dessa benkläder... Idag fick han trava iväg in sin allt för urvuxna overall med glipor mellan vinterskor (han har som sagt inga stövlar) och byxben och sen hoppas vi att han hittar sina termosar i skolan och kan byta om till dem.

Har sagt det förr och säger det igen - ibland undrar jag om jag borde ha barn!

Kan inte låta bli att reagera lite över allt skriveri om Tiger Woods och hans amorösa äventyr sista tiden. Tror banne mig att det skrivits mer om det än om att allas vår framtid ligger i händerna på ett gäng politiker i Köpenhamn! Barn svälter ihjäl i världen, människor dör för att världens ledare inte kan acceptera att alla inte tycker likadant. Och Tiger Woods sätter på sina anställda... Wow.

Ärligt talat skiter jag fullständigt i hur många älskarinnor han har. Det rör mig inte i ryggen huruvida hans fru flyttat eller bor kvar, om hon har ring på fingret eller tagit av den. Det intresserar mig inte! Lika lite som jag är intresserad av Kalle i Urshult har bedragit sin fru eller Britta i Lund har haft fyra älskare på ett år. Det är inte INTRESSANT!

Jag känner inte Tiger Woods, jag känner inte Kalle i Urshult eller Britta i Lund. Jag känner inte att vad de gör och inte gör angår mig. Lika lite som det angår Tiger Woods hur många älskare jag tar mig under min livstid. Jag vill inte veta - alltså vägrar jag läsa om skiten. Det finns förmodligen tusentals familjer vars värld slås sönder i detta nu på grund av otrohet, skulle det av någon anledning vara värre för att man är golfproffs, svensk fru och mångmiljonär?

Att kvällspressen övergått från nyhetsmedia till skvallerblaskor är en ganska allmänn uppfattning. Men att de inte lägger två pennor i kors för att åtminstone försöka jobba bort den uppfattningen tycker jag är ganska anmärkningsvärt. Det är ju inte precis ett positivit omnämnande...

Nu har hela familjen i samlad trupp travat ut i skogen och letat julgran! Japp, vi hittade en.

Visserligen var det bara halva familjen som i samlad trupp gick hem igen - en försvann ganska tidigt med motiveringen "ont i fötterna" (???) och en försvann i halvtid för "det var trååååååkigt i skoooogen". Suck. Men maken och jag fortsatte att trotsa snöfall, kyla och kalla fötter, vi sökte enträget och fann som sagt vår gran!

Efter väl förrättat verk kollades runt lite här på nätet och plötsligt, utan förvarning, kom en älg springande utanför fönstret. Rakt över tomten, tvärs över bara och in i skogen på andra sidan. Hm. Jag var tvugnen att gå ut i snön och kolla på spåren för att se att det verkligen hade hänt, så snabbt och elegant gick det. Det roliga var att bredvid älgen sprang en hund med sökarväst och radiogrejer på sig - och hunden stannade lite lojt och markerade revir på vår vinbärsbuske innan den fortsatte att i maklig takt följa älgen sida vid sida. Inte ett ljud sa den, hunden, och älgen bemödade inte hunden en blick. När man tänker på det såhär efteråt undrar man om man inte sett fel!

Makalöst vad älgar är fula egentligen när man ser dem på nära håll...