Jahapp, så vart det föräldramöte ikväll då.

Lite vanligt tugg ni vet, "inga pengar, inga pengar, inga pengar" och så sa de att det inte fanns några pengar. Å inga pengar till vikarier.

Ja och så jobbar man ju med likabehandlingsplaner och har nolltolerans mot mobbing. Brabra!

Ändå förekommer mobbing. Häromdagen stod i lokalblaskan att vår högstadieskola tillhör den fjärdedel av skolorna med högst mobbingsproblem....

Jag, som sällan vet hur att hålla klaffen när man kanske borde, ifrågasätter det här. För nu har jag hört i alla år hur aktivt skolan, både här och i Karlskrona, jobbar mot problemet. Och ändå...? Fungerar metoderna man använder? Vad är det som falerar, ligger problemet i skolan eller hos oss föräldrar? Finns det någon möjlighet att hitta nya vägar, nya verktyg att använda?

Jag menar att om man har metoder man använder för att motverka mobbing och bråk på skolan så borde man väl mäta resultatet på något vis, man måste ju veta att det fungerar? Och om man nu har sådana tydliga metoder, då kan man ju inte vara helt nöjd med att hamna bland den fjärdelen som har mest mobbingsproblem? Är det jag som är korkad och inte begriper eller borde man analysera läget lite djupare?

Minns ni att jag skrev om högstadieeleverna som öppet skolkade på skolgården för några dagar sedan? Jag diskuterade det här med en högstadielärare på aktuell skola. Han berättar för mig:

"Vi ringer föräldrarna och frågar var deras barn håller hus. De svarar "åh, han/hon är sjuk idag! Vi säger: konstigt, ditt barn befinner sig ju här på skolgården?! Föräldrar svarar: aha, jasså, hrm, jaha, jaaaa, jag vet ju inte, jag är i stan just nu..."

Underförstått: mitt föräldraransvar gäller inte mellan åtta och tre, då är det skolans sak att ta hand om min unge?

Sen kan lärare och personal inte göra ett smack mer åt saken! Och det VET ungarna, de vet att de äger hela världen för världen kommer inte åt dem. Inte vuxenvärlden i alla fall.

Jag funderar på om man kan bli en "Morsa på skolgården". En sån där i gul jacka med text på ryggen.

Inte för att jag är naiv och tror jag kan frälsa skolan från skolkande ungar - men jag tror någonstans att vuxennärvaro har en dämpande effekt på mobbing och bråk i skolorna.

Vissa saker har blivit så mycket bättre än när jag gick i skolan. På sjuttiotalet, i fjärde klass, när några killar i klassen stängde in mig i en telefonhytt och började klippa mig i håret ringde jag min mamma. Hon kom som ett jehu till skolan och hon, jag och läraren (inga frisörer...?) fick sitta och prata i klassrummet. Lärarens förslag på varför det hände var att jag "kanske var tacksam att reta".

Att jag nog borde lugna ner mig och inte försvara mig så hårt utan låta det vara.

Mhm, så löste man problemen på den tiden! Idag har man ett betydligt bättre system när man löser situationen, men det är när den redan hänt.

Frågan är ju hur man undviker att den händer...?