Jahaja, så var det näste man till konfirmation.

Det är ju några år sedan den förste sonen spelade gitarr i vit kåpa i tjörkan så det är väl hög tid för mellanfisen nu.

Naturligtvis har vi inte lyckats följa hävd och tradition när det gäller dop och konfirmation i Dysfunktionella familjen heller - varför skulle det vara enkelt när inget annat hos oss är?   

Vi har exempelvis valt att inte döpa våra barn när de varit små, utan istället låtit dem fatta det beslutet själva när det är dags. Så gjorde mina föräldrar med mig och mina syskon och jag valde att döpas som 14-åring, samtidigt som jag konfirmerades. Konfirmationen minns jag inte mycket av men dopet - det var fantastiskt fint! Mina föräldrar ifrågasatte mitt val ganska högt och deklarerade att "några jäkla presenter skulle jag inte bara inbilla mig att det skulle bli". Så, jag var väl den enda ungen som konfirmerades det året med vetskap om att jag INTE gjorde det för några presenter... Fast jag fick det ändå. Och ingen var mer överraskad än jag.   

Vår stora son valde detsamma som jag och döptes på midnattsmässa en påskafton med fackeltåg och grejer. Så underbart stämningsfullt och vackert! Och det bästa av allt - han kommer ihåg det! Vi sa ungefär samma sak till honom. Konfirmera dig du, men räkna inte med massa prylar! Han valde den vägen ändå och jodå - han fick presenter i alla fall.

Nu har då turen kommit till mellanfisen (som f ö bett mig att inte kalla honom så, så han går numera under namnet mellansonen. Lillfisen får dock hänga kvar ett tag till...)

Ikväll var det "kickoff" med föräldramöte och information och faktum är att jag tycker det hade varit roligt att konfirmera mig en gång till! Det är ju som "lite" annorlunda numera och inte bara mala in teoretiska kunskaper och lära in svaren på 320 frågor som på min tid inte.

Som prästen sa; man behöver inte vara troende för att välja att konfirmationsläsa. Men hur vet man var man står och tycker om saker man inte vet något om?

Det är precis så vi har resonerat. Våra barn kommer aldrig kunna ta ställning om de inte vet vad de har att ta ställning till!

Jag är inte aktivt troende men jag tror passivt. Funkar det? Ja, för mig i alla fall. Fast jag har inte hittat någon kyrka som överensstämmer med min filosofi, undrar varför... Jag gillar kyrkan, både konventionella och frikyrkor, jag blir alltid jättereligiös när jag går dit. Men det mesta brukar gå över när jag kommer hem, jag får liksom inte till det hela vägen. Skumt.

Dessutom är jag väldigt noga med att INTE pådyvla mina barn mina åsikter och mitt resonemang när det gäller saker som detta. Alltså står jag som en ifrågasättande motvikt till alla deras beslut och försöker ge dem möjlighet att fatta hyfsat välgrundade beslut utefter eget huvud. Rätt eller fel - hur vet man det?

Nåväl, till våren har vi både dop och konfirmation att avverka i alla fall. Kul!

Efter mötet hade vi nostalgikväll maken och jag - vi körde tidningar!   

Maken är gammal i tidningsbudsbranschen och jag, jag hakade väl på där när vi träffades. Det blev ett antal tidningsrundor tillsammans innan han slog in på andra banor men nu är det många år sedan sist.

Detta märktes när han körde och jag la tidningarna i lådorna; han körde för nära, han stannade för långt ifrån och han MISSADE nästan två brevlådor!! Ujujuj... Han har lagt av sig! Fast det hade nog jag med, det gamla "tjoffsnäppet" i brevlådelocken lät mer "tjoooffffojjagfårinteupplocketsnääääpp" numera.

Men när maken ifrågasatte ljudet och tiden att mula ner tidningen i lådan gjorde jag som jag alltid gör - jag skyllde på honom!  

Religiös eller inte, jag kommer nog aldrig till himlen...