Ska se om jag fixar att berätta det här, jag är inte säker.

Men i alla fall var det så att jag igår kväll blev galet godissugen, sådär så man klättrar på väggarna och man leker med tanken att ställa sig och baka klockan 12 på natten.

Hur som helst så rotade jag igenom skafferiet 100 gånger för att till slut, klar över att det verkligen inte fanns NÅGOT gott alls, hitta ett paket knäckebröd. Det var en sån där tunnare modell, Delikatessknäcke heter det väl.

Nöden har ingen lag - fram med ost och smör, knäckebröd och sen satte jag mig framför TV:n en stund. Jag bredde två stycken, tyckte väl de var aningen mjuka men jag visste ju att de stått ett tag i öppet paket så det var ju inte konstigt.

Tugg tugg, glufs glufs.

När jag tog ett tredje anslöt sig maken till soffan, han blev väl lite småhungrig han också så han tog ett han också.

Sen säger han, väääääldigt långsamt och vääääldigt försiktigt till mig, som sitter där med munnen full; "Öh... hade jag varit du hade jag nog kanske inte ätit det där..."

"´dårå?" tuggar jag fram.

"Eh... det är fullt av maskar älskling" säger han, lika försiktigt, medan han tittar ner på en knäckebrödsskiva på bordet som kryllar av fluglarver...

Jag dog.   Jo, faktiskt, en liten stund.

Sen vaknade jag igen, spottade ut knäckebröd över hela bordet, rusade ut på toaletten, spottade, kräktes, grät - jag blev helt hysterisk!

Sen gick jag och la mig.

Maken tömde hela skafferiet, gick igenom varenda flingpaket, brödpåse, mjölpåse och pastakartong.

Äckligaste jag varit med om! Kommer aldrig mer kunna SE åt ett Delikatessknäckebröd. Tror inte jag någonsin kommer kunna äta mer i hela mitt liv alls om jag ska vara ärlig.

Fi Faaaan!