Varför bloggar man egentligen?

Fråga inte mig... Jag har ingen aning! Varför skriver man böcker? Varför skriver man låtar? Varför ställer man sig på en scen inför publik? Hur långt är ett snöre?

Men det finns säkert någon form av gemensam nämnare i bakgrunden. Man bjuder på sig själv, man delar med sig av sin vardag och man får ur sig saker. Skrivande är en kanal och den passar mig, så är det nog. Jag tycker det är roligt helt enkelt! Jag har alltid skrivit i olika forum och för olika människor och på olika sätt.

Alla har vi olika behov och bloggandet tillfredsställer ett hos mig.

Sen kommer vi till det där med hur mycket man egentligen skall dela med sig av. Det har pågått en debatt ett tag om huruvida det är rätt att "hänga ut" sina barn och nära och kära i blogghysterin.

Mhm, en icke alltför enkel balansgång det där...   

Jag bloggar om mina barn. Eller rättare sagt, jag bloggar om hela min familj. Debatten har fått mig att fundera lite - har jag kränkt mina barn? Har jag gått över deras personliga integritetsgräns? Var går den gränsen? Har jag rätt att prata och berätta om mina barn för någon alls?

Om jag skrivit något seriöst och allvarligt om mina barn har jag kollat med dem först - är det okej att jag skriver om det här? Jag skulle aldrig göra det om någon sa nej. Jag vet att mina barn ibland läser min blogg och än har de inte opponerat sig.

Då är det värre med Högt Älskade Maken. Han gnäller både nu och då, men inte över bloggandet och över att han lever ett liv även i sajberspejs. Nä, han är mest frustrerad över att han inte längre har något att berätta - alla vet redan vad han gjort eller ska göra. "Bjud på dig själv älskling" säger jag och gör honom en tjänst genom att göra det åt honom. Han borde ju vara tacksam, tänk vad mycket han slipper berätta och kan ägna sig åt andra saker istället! Visst?    

Hårfin gräns är också skillnaden mellan att vara personlig och privat. Jag menar, en opersonlig blogg om frukostflingor och fakturakontering är i längden ganska trist. Och en privat blogg om vilka som gjorde vad och hur på swingersklubbens årsmöte skulle kännas ganska obekvämt. Om jag nu hade varit med i en swingersklubb. Vilket jag inte är. Inte maken heller. Vad jag vet...

Äh, jag kör på helt enkelt! Om någon anser att jag hänger ut mina barn och kränker dem så får de helt enkelt läsa någon annans blogg!   

Ännu en ljuvlig morgon med krisp i luften, klarblå himmel och bleka solstrålar!

Kaffet är visserligen slut men jag hittade en burk snabbkaffe i ett skåp - inte direkt någon favorit men funkar i nödfall.

Igår kväll smet hunden iväg en runda och kom tillbaka efter några hääärliga, kladdiga rullningar i koskit i hagen bredvid... Hon doftade inte rosor och konvaljer precis, så hon deporterades till duschen. Äcklig hund! Sen sprang hon runt som en galning och luktade blöt hund istället och jag är inte säker på att jag tycker det är mycket bättre.

Trött är jag på alla diskussioner om föräldraförsäkringen och hur den ska fördelas. Trött är jag också på alla jämställdhetsdebatter och allt kvinnor-kan-tjafs hela tiden!

Herregud - vi är människor, några är män och några är kvinnor. Bra så! Varför ska vi aktivt hela tiden jobba FÖR eller EMOT den ena eller andra sidan? Jag har sagt det förr och jag säger det igen.

Börja jobba FÖR människan! För individen! Oavsett vad den utrustats med mellan benen eller vilka hormoner som strömmar i ådrorna (om nu hormoner strömmar där, jag kan inte så mycket om hormoner). Individuella kvalitéer - that´s the shit!

Det pratas vitt och brett om "kvinnofällor" hit och dit. Vi kan ingenting - vi kan inte löneförhandla, vi kan inte bygga egna nätverk utan hjälp, vi förstör våra liv genom att vi är hemma med våra barn. Stackars oss. Dessutom förstör vi våra barn. Stackars dem. Det här är saker som jag inte hade en aning om egentligen förrän våra politiker informerade mig om saken. Visste inte att jag var förtryckt och försvagad när jag i unga år valde högklackade skor och målade naglar på kontor framför blåställ och bättre betalda mansyrken.

Männen skall bestraffas - de har bättre löner, de har i generationer haft hemliga klubbar och dunkar varandra i ryggen upp på karriärsstegar och de tar inte ansvar för sina egna ungar! Men hämden är ljuv!

Vi kvinnor hittar minsann egna vägar; vi KVOTERAS in på arbetsplatserna, vi startar Kvinnliga nätverk för att visa att Kvinnor Kan och vi lagstiftar hem männen till blöjbyten och flaskmatning med utpumpad bröstmjölk. HA! Nu fick de allt, karlarna! Som lax på moset eldar vi upp 100 000 kronor - VA SA NI NU DÅ????

Men stopp ett tag...

Ur mitt mänskliga perspektiv måste jag fundera lite. Vill jag ha ett jobb som jag fick på grund av avsaknaden av snopp? Vill jag ingå i ett nätverk där män inte är välkomna? Vill jag amma mitt barn med hjälp av bröstpump?

Nä. Inte jag.

Jag vill nämligen bestämma själv. Jag vill ha jobb utefter min kompetens och mitt kunnande, jag vill ta ansvar för mitt eget löneförhandlande och jag vill gemensamt bestämma över föräldraledigheten med min man. Utan inblandning av styrande politiker. Och sluta för fan att tala om för mig att jag inte är kompetent nog att göra det på egen hand för att jag är KVINNA!!! JAG ÄR MÄNNISKA OCH JAG KAN SJÄLV!!!

Vad gäller männens försprång inom toppositioner, karriär och förmåga att "se om sitt hus" konstaterar jag bara - ni är bättre på det där än kvinnor är! Ni har gjort det naturligt utan lagstiftningar. Grattis till er!

För mig blir debatten nästan lite löjlig. Ungefär som pigdebatten! "Nä, det är inte rätt att underlätta hushållsnära tjänster och behandla människor som pigor". "Oj. Jag som gillade jobbet, var stolt över det och tyckte jag gjorde det bra! Å så är jag bara en längst-ner-på-skalan-piga... Hade ingen aaaaning om att politikerna såg ner på mig... Bäst jag går hem och skäms i ett hörn..."

Jag vägrar skämmas för att jag är kvinna som vill vara hemma med mina barn. Inte heller skäms jag för att jag har huvudansvaret för hushållet, för matlagning och familjeorganisationen. Inte för en sekund skäms jag över att jag skulle uppskatta om maken kom hem i uppknäppt skjorta, slitna jeans och med lagom skäggstubb och slängde upp en halv oxe på diskbänken, beordrade fram mat och sen drog upp mig till sängkammaren i håret.   

Nu gör han tyvärr inte det. Han har nämligen en politiskt korrekt uppfostran - han bär in matkassar och frågar om han ska hjälpa till. Men drömma kan man alltid!   

Men han tjänar dubbelt så mycket som jag. Han jobbar dubbelt så mycket som jag. Han tvättar bilen, han snickrar väggar, bär tunga saker och han skruvar med skruvdragare!

Jag får vara nöjd med det...