Whaw - kom ju precis ihåg att jag glömt berätta en sak som hände häromdagen!

Jo, jag var och handlade på Maxi i fredags. Massor av folk, trångt och jäkligt... Stod där och kämpade med att läsa pyttepyttesmå innehållsförteckningar på diverse varor, djupt försjunken i att försöka hitta var på paketet texten stod.

Plötsligt hör jag bakom mig en kvinna som säger, med samma tonläge som en irriterad förälder säger till ett barn som inte lyssnar;

- Men herregud, kan ni SE er FÖR!

Spontant reagerade jag genom att dra slutsatsen; irriterad mamma som drar i sina barn för att de springer ner folk. Jag vände mig inte om! Nänänä - här lägger vi oss inte i saker som inte angår oss!

Men kvinnan fortsätter och rösten stiger hela tiden;

- Ni viftar och viftar och slår henne på munnen två gånger men bryr er inte om att titta, ni kan väl titta er för, men nä, ni bara fortsätter att vifta på armbågarna och hon har minsann slagit i munnen och får inte röra den men det bryr inte ni er om, ni måste ju SE ER FÖR! MÄNNISKA!!   

Hade det gått så skulle teckenstorleken här ökat och blivit större och större men det funkar inte. Tror ni hänger med ändå, rösten steg, orden kom snabbare och i slutklämmen SE ER FÖR mer eller mindre skrek kvinnan ifråga.

Nu gick det ju inte att hålla på vett och etikett och ubersvenska "jag lägger mig inte i"-mentaliteten längre. Jag var helt enkelt tvungen att vända mig om för att se denna hysteriska människa!

Föremålet för hennes aggressiva utbrott, en kvinna med illrött ansikte djupt nedböjt över kundvagnen, mumlade ett "f´låt" eller "´säkta", det var lite svårt att uppfatta parallellt med harangerna som kom från den djupt förorättade modern till det skadade barnet. Barnet, en flicka i 8-9 årsåldern stod vänd mot sin mamma med nedböjt huvud. Huruvida hon hade ont i munnen eller skämdes för sin mor gick inte att avgöra.

Nu kommer vi till mina reaktioner över detta;

Varför i helvete måste människor vara så otroligt otrevliga mot varandra????

Jag menar, självklart blir man arg om någon gör ens barn illa, det blir jag också. Men någonstans måste jag ju ändå bibehålla kontroll över mitt beteende så att
jag
a) kan med mitt sunda förnuft inse att ingen står och plockar ner varor från hyllorna på sätt som gör att man medvetet slår mina barn på käften med armbågarna och
b) vänligt men bestämt och lågmält påtala att "ursäkta mig, ni golvade just min unge och det var ju lite onödigt kanske" och
c) fokusera på att trösta mitt barn och försöka få det att förstå att det var en ren och skär olyckshändelse.

Här vill jag egentligen lägga till ett d) jag borde kanske inse att sådant kan hända när man tar med sig barnen in i en överfull affär en fredagseftermiddag och därför se till att mitt barn höll sig i närheten av mig och inte utsattes för övriga kunders vassa armbågar. Men på den punkten kan jag ha fel, det kanske man inte kan...?

Jag har ett sjuhelsikes temperament och kan bli blixtrande arg! Jupp, jag kan det! Det är inte ofta men det händer. Jag har hamnat i ett antal argumentationer där måttet blivit rågat, trots att jag ihärdigt försöker låta bli. Men att skälla ut en människa för en fullkomlig olyckshändelse i en överfylld affär - nä. Aldrig. Att därtill inte ens ge sig när man inte får mothugg utan bara ett "´säkta" är att dra allt ytterligare ett steg för långt. Hallå - vad begär man att motparten ska göra? Lägga sig på knä och be om förlåtelse, kyssa ens fötter och krypa som en hund?   

Livet är för kort för sånt! Alla som stod där i gången gick därifrån, illa till mods och med en klump i mellangärdet. Det är inte roligt att behöva bevittna sånt. Sammantaget blev det många timmar av bad mood som slök energi den fredagseftermiddagen.   

Kan bara föreställa mig hur den slagsbenägna kvinnan med armbågarna mådde...

Får väl konstatera att det var tur det inte var jag som viftade med mina armbågar i ansiktet på tjejen! Då hade det kanske blivit catfight mellan torrvaruhyllorna...   

Hörni, jag har vansinnigt svårt att organisera mig och få det som behöver göras gjort.

Jag fastnar liksom hela tiden på vägen - ska jag till tvättstugan blir jag fast vid köksbordet och "ska bara" kolla nåt på nätet. Sen blir jag kvar där och tvätten bryr sig inte ett smack, den ligger kvar där den ligger.

Å när jag sitter och kollar det där så kommer jag på att jag måste nog skriva något, gör lite research på en annan sida, fastnar på youtube och plötsligt kommer family in och säger godnatt för klockan är mittinatten! Dagen efter har ingen några rena kläder för jag skulle kolla nåt på nätet när jag skulle tvätta.

Eller såhär: jag springer mot tvättstugan och innan jag är framme ringer telefonen. Det är nästan alltid något som blablabla måste fixas och yadayadayada kan du kolla. Och nästan alltid är det något betydligt roligare än tvätt.

Det kan ibland vara andra saker som inspirerar; serien Här är ditt liv t ex fick mig att genomgå en maratonsittning i SVT Play-arkivet där jag gick igenom Lasse Homqvists gamla program. Vansinnigt roligt, jag hittade avsnittet med min gamla idol Carl-Gustav Lindstedt och ett med Lasse Strömstedt.

Men det är lite märkligt att jag inte inspireras av mina barn som skymtar förbi då och då med fläckiga, skitiga kläder och försjunker lika hårt i 40 grader ljust och 60 grader mörkt...

Fattar inte hur det bliiiiiir såhär!

Nu ska jag tvätta. Ska bara kolla om det kommit några nya roliga kommentarer till artiklarna i Barometern...    

Jag: Vet du att du är min goaste sjuåring i hela världen världen?

Lillfis (tuggar köttfärslimpa och potatis): Aaaa.

Jag: Finaste hjärtegullet i sta´n...

Lillfis: Aaaa.

Jag: En riktig stjärna!

Lillfis (suckar): Aaa, vet, du har sagt det...

Jag: Mmm, jag vet, men jag vill säga det igen och igen!

Lillfis: Får jag se på TV nu?

Har läst att många barn känner sig pressade av sina föräldrar, men jag trodde det var en annan press än kärlek...