Ujujuj. Detta är ett blogginlägg från en urvriden disktrasa så hys inga större förhoppningar om kvalitén...

Vi har tillbringat veckan på Kalmar lasarett med mellansonen som hastigt och lustigt lades in där för grundlig utredning av hans nu mer eller mindre livslånga sjukdomshistoria.

Det är ett udda liv, det där med sjukhus. Imponerande men udda.

Har ni noterat någon gång att alla som arbetar på a) BB och b) barnavdelningar har ett goda fé-skimmer omkring sig? Det är i alla fall mina erfarenheter och jag hoppas verkligen att jag delar dem med många.

Det finns två yrkesgrupper som får mig att bli väldigt liten; läkare och lärare. Varenda gång jag träffar företrädare för dessa yrken känner jag mig som när jag var skolelev och räcker nästan upp handen när jag vill skjuta in någon intelligent kommentar till skolans/vårdapparatens åsikter om mina barn. När jag sedan öppnar truten hoppar det ut det ena konstiga ordet efter det andra och inget av dem låter som det jag tänker...? Jätteskumt! Sen får jag ägna en eftermiddag åt att fundera på vad jag egentligen sagt. Det kan bli ett och annat "ajdå" och "hoppsansa, inte så smart" vid dessa tillfällen.   

Det är ju inte någon större jätteaction när man ligger på sjukhus, vi snackar ju inte SPA-vistelse precis. Men jag upptäckte ganska snabbt att det fanns nätuppkoppling och möjlighet att arbeta även på sjukhus och drog nytta av det. Fantastiskt. Den rosaskimrande personalen höjde kanske något ögonbryn bakom ryggen på mig när jag kom inflängade i 130 med datorväska på axeln, Willys-kassar med pärmar och handsfreen i öronen och etablerade mitt lilla kontor i sonens sjukrum men nöden har ingen lag!   

När jag inte suttit där och jobbat har jag suttit i bilen och flängt mellan lasarettsstaden och arbetsstaden, en liten nätt sträcka om 8 mil enkel resa. Tur man har Spykersaab! Ja, ett par resor till hembyn har det ju blivit också, allt för att inte personalen på fritids skulle lacka ur för att vi glömt hämta lillfisen. Det var nära nån dag...

Maken har jag inte sett så mycket av, vi har mest mötts halvvägs och blinkat till varandra med lysena när den ena varit på väg hem från lasarettet och den andre på väg dit.

Utan närmare fördjupningar - resultatet presenterades vid utvärderingssamtal idag och vi riktar in oss på helt ny linje - han får medicin och han får äta precis vad han vill! *vågen* Allt känns som ett gigantiskt pussel där massor av bitar fattats men som plötsligt ramlat ner sådär; tjofftjofftjoff och jag har äntligen kunnat se vad pusslet föreställde. Som min kära grannfru brukar säga: Wunderbaum!

På vägen hem stannade vi vid Citygross och handlade BARA allt vi ville ha; ägg, mjölkprodukter, vi skrattade högt åt innehållsförteckningar med för små bokstäver som vi inte längre behöver bekymra oss om och vi köpte bröööööd!! Massor av onyttigt, vitt, pösigt bröööööd! Nomnomnom. Sen gjorde vi ett quickstop vid pizzerian och beställde Calzone med extra ost - sonen har inte ätit pizza på över ett år.   

Ikväll har jag ägnat mig åt att rensa skafferiet på alla produkter minus soya, minus ägg, minus vete och minus mjölk.

Imorgon ska jag till jobbet. På riktigt. Utan förbehåll och jag ska jobba hela dagen. Från och med imorgon ska jag gå upp i arbetstid och kanske hinna med mitt jobb. Yay!   

Nu är jag bara trött, trött och trött men glad, lättad och full av optimism - och så evinnerligt tacksam för Kalmar lasarett, Barn- och ungdomskliniken avdelning 25!