...eftersom rösträkningen i vår kommun var avklarad sist i landet tror jag. Vi visste egentligen inte hur det gick förrän framåt vaddå, klockan ett eller nåt.

Men det gick bra!! Vi vann med 18-15!!

Vi skulle ha valvaka hemma i vår lilla by, cirka 30 personer. I en lokal med bildkanon, nätverk, tv-box och hela kittet. Stooooor bild på hela väggen där vi skulle följa rösträkningen.

Bara det att boxen gick inte att använda för antennen hade blåst ner, nätverket fungerade inte och det mobila bredbandet fick inte kontakt... Alla satt med mobiler och talade med andra som hade bild, text och uppdateringar. Det var väl inte riktigt så vi hade tänkt det hela.

Några av oss satt i timmar och svettades med sladdar, nya sökningar, routers och alla andra nödvändiga attiraljer men - nä. Lite stressande!

Men vi är ju flexibla, vi som bor på landet, så vi packade ihop allt och for till sportklubbens klubblokal istället! Där funkade precis allt, så vi fick vår valvaka i alla fall.

Själv somnade jag runt tre i morse och jag är inte jättepigg idag. Kanske borde jag kolla hur det gick i riksdagsvalet förresten... Jag har hört att det var val dit också...?   

Jahaja - de va de!

Tre kuvert, en vit, en gul och en blå!

Streck, streck, streck på pappret. Tack så mycket, hej då!

Det var bara vi, maken och jag, i vallokalen när vi slickade kuverten i varsitt bås. Ja, och valarbetarna så klart. De var fler än vi!

Lite högtidligt, lite speciellt och lite roligt. "Vill ni ha legitimationen" frågade jag. "Nädå, vi vet vem du är" sa avprickaren. Haha, jag älskar att bo på en liten ort! Så enkelt och okomplicerat.

Vid middagstid hade redan hälften av alla valberättigade i min "by" varit och röstat. Snyggt.

Det känns som om detta valet innebär ett stort valdeltagande - det är det viktigaste av allt tycker jag! Att så många som möjligt använder sin rätt att rösta.

Nu väntar jag bara. På att klockan ska bli dags för att hämta mat, installera TV och duka fram inför kvällens valvaka i bygdegården. Där ska vi träffas ikväll, Centerpartiet i Torsås, och invänta valresultatet tillsammans. Oavsett utgången skall vi ha trevligt fram till dess, sen får vi se...

Engagemanget i kommunpolitiken har gjort att jag nästan helt tappat fokus på riksdagsvalet! Första gången någonsin. Igår stod catching-up på dagordningen för att se vad i helsike jag egentligen tycker även där...

Jag väntar vidare och mobiliserar kraft och energi inför kvällen! Ha en bra valdag!

Imorgon är det val! Jag känner redan nu att det blir en jääääättelåååång dag innan vallokalerna stänger imorgon kväll... Det är lite som julafton - man vet att man ska få paket men man vet inte om man ska bli glad eller missnöjd.

Att rösta är ingen plikt. Det är ingen skyldighet. Det är en RÄTTIGHET!

Jag upplever ofta om att vi gapar om våra rättigheter. Det snackas hejvilt om våra rättigeter som individer, arbetstagare, elever, samhällsmedborgare - name it. Och då oftast om att våra rättigheter förbises. Nonchaleras. Inte får gehör.

Att rösta är en rättighet - ta vara på den rättigheten!

Jag bryr mig inte om VAD du röstar på, inte heller om du gör det blir av tradition utan djupare insikt, om du röstar på samma som mamma och pappa gjorde, om du röstar av ideologiska skäl eller på något helt annat än jag. Det är inte politik jag vill tala om. Nu.

Men RÖSTA. För böfvelen!!   

Aaarrggghhh - tråååååkigt!

Man vaknar varenda morgon och ska "fixa"! Å man fixar och fixar och varenda kväll åker fixet av och så börjar vi om morgonen efter.

Jag är begåvad med bebishår, sånt där som fastnar i den frisyr som vinden blåser det till. När jag kliver upp på mornarna och råkar gå förbi en spegel studsar jag en halvmeter av chock varje gång - vem f-n är det DÄR??? Ah... Det är jag! Under en crazy massa av hår skymtar man något som ska föreställa ett nylle. Bomchickabom. Och hur gärna man än vill dra runt i sunkig t-shirt hela dagen så funkar det inte när man ska socialisera.

Alltså måste håret tvättas, ansiktet målas dit och kläder tas på.

Varenda morgon! Å jag tycker det är så tjaaaatigt. Periodvis orkar jag dessutom inte fixa med foundations, coversticks, over- and undercremer, puder och fixeringar. Det fastnar bara i rynkor och sen dammar det om mig när jag svischar vidare i de dagliga bestyren. Nä, jag sover hellre en kvart längre!

Tror jag ska bomma igen ytterdörren och låsa in mig här för evigt. För jag orkar inte hålla pååååå varenda morgon!

Jahapp, så vart det föräldramöte ikväll då.

Lite vanligt tugg ni vet, "inga pengar, inga pengar, inga pengar" och så sa de att det inte fanns några pengar. Å inga pengar till vikarier.

Ja och så jobbar man ju med likabehandlingsplaner och har nolltolerans mot mobbing. Brabra!

Ändå förekommer mobbing. Häromdagen stod i lokalblaskan att vår högstadieskola tillhör den fjärdedel av skolorna med högst mobbingsproblem....

Jag, som sällan vet hur att hålla klaffen när man kanske borde, ifrågasätter det här. För nu har jag hört i alla år hur aktivt skolan, både här och i Karlskrona, jobbar mot problemet. Och ändå...? Fungerar metoderna man använder? Vad är det som falerar, ligger problemet i skolan eller hos oss föräldrar? Finns det någon möjlighet att hitta nya vägar, nya verktyg att använda?

Jag menar att om man har metoder man använder för att motverka mobbing och bråk på skolan så borde man väl mäta resultatet på något vis, man måste ju veta att det fungerar? Och om man nu har sådana tydliga metoder, då kan man ju inte vara helt nöjd med att hamna bland den fjärdelen som har mest mobbingsproblem? Är det jag som är korkad och inte begriper eller borde man analysera läget lite djupare?

Minns ni att jag skrev om högstadieeleverna som öppet skolkade på skolgården för några dagar sedan? Jag diskuterade det här med en högstadielärare på aktuell skola. Han berättar för mig:

"Vi ringer föräldrarna och frågar var deras barn håller hus. De svarar "åh, han/hon är sjuk idag! Vi säger: konstigt, ditt barn befinner sig ju här på skolgården?! Föräldrar svarar: aha, jasså, hrm, jaha, jaaaa, jag vet ju inte, jag är i stan just nu..."

Underförstått: mitt föräldraransvar gäller inte mellan åtta och tre, då är det skolans sak att ta hand om min unge?

Sen kan lärare och personal inte göra ett smack mer åt saken! Och det VET ungarna, de vet att de äger hela världen för världen kommer inte åt dem. Inte vuxenvärlden i alla fall.

Jag funderar på om man kan bli en "Morsa på skolgården". En sån där i gul jacka med text på ryggen.

Inte för att jag är naiv och tror jag kan frälsa skolan från skolkande ungar - men jag tror någonstans att vuxennärvaro har en dämpande effekt på mobbing och bråk i skolorna.

Vissa saker har blivit så mycket bättre än när jag gick i skolan. På sjuttiotalet, i fjärde klass, när några killar i klassen stängde in mig i en telefonhytt och började klippa mig i håret ringde jag min mamma. Hon kom som ett jehu till skolan och hon, jag och läraren (inga frisörer...?) fick sitta och prata i klassrummet. Lärarens förslag på varför det hände var att jag "kanske var tacksam att reta".

Att jag nog borde lugna ner mig och inte försvara mig så hårt utan låta det vara.

Mhm, så löste man problemen på den tiden! Idag har man ett betydligt bättre system när man löser situationen, men det är när den redan hänt.

Frågan är ju hur man undviker att den händer...?

Haha, fyndig rubrik!   

Men det är faktiskt så, jag har anmält mig till en grupp - Life - en diskussionsgrupp om typ... Livet. I arrangemang av Pingstkyrkan men där gruppen är sammansatt av både troende och såna som jag. Förtappade själar.

Ah, älskar diskutera livet. Och framför allt älskar jag diskutera det med människor som ser det lite annorlunda än jag! Kristna människor ser livet ur ett lite annorlunda perspektiv än jag gör. Jag fascineras, förvånas, beundrar och ifrågasätter. Och gillar den dynamiska diskussionen som ibland blir!

Många säger att man aldrig ska diskutera religion eller politik. Jag känner tvärtom, jag tycker det är jättekul. I åsikts- och religionsdiskussioner finns egentligen inget rätt eller fel och jag har väldigt svårt att bli förbannad på någon bara för att den inte tycker som jag. Jag blir däremot vansinnig på människor som vill diktera villkor för hur jag ska tycka och tänka, jag blir skogstokig på människor som går till personangrepp för att jag inte tycker likadant och jag går i taket när människor dömer utan att veta varför.

Ser ni min gloria?   

Men jag vägrar lägga energi på att vara sur för att alla inte tycker som jag. Respekt för och brobyggande mellan grupper måste ju vara en väg till världsfreden?     

Nu är det visserligen inte religion eller politik vi ska diskutera i Life-gruppen, det är helt andra saker. Var och en utifrån sin synvinkel naturligtvis. Jag ser verkligen fram emot det här, det ska bli jätteroligt! Lär återkomma med rapporter.

Från det ena till det andra - jag la mig på sängen för att se slutet på en inspelad film idag. Klockan nio i morse.

Jag vaknade kvart i två.

Har fortfarande ångest...

Vaknade idag med känslan av att det fortfarande var mitt i natten - mörkt, regn och deppläge.

Liten fis skulle till skolan i sedvanlig ordning. Han var svårväckt och kom upp i senaste laget. Bråttom alltså.

Jag tog fram regnjacka och gummstövlar. Jag har ju läst pappret från skolan där man ber att barnen ska vara klädda utefter väderlek! Good parent!

Lång diskussion. Gummistövlar är inte coolt... Inte ens gummistövlar med gröna grodor på.

-Jag kan väl ta med de vanliga skorna i väskan?

Väskan var full med andra regnkläder och jag kunde nästan höra hur skolbussen närmade sig.

-Nej, det ska regna hela dagen, du får ta gummistövlar nu och gilla läget! Så, ha en bra dag!

Liten fis släääääpar sig iväg med sina ocoola grodgummistövlar genom regnet ut till bussen. Jag får nästan bita i mig knogarna för att inte skrika på honom att SKYNDA sig lite. Men det var lugnt, han hann.

Han kom hem med samma buss klockan två. I gassande solsken, 20 graders värme och med samma grodstövlar på fötterna.

Behöver jag säga att han var ännu surare än i morse...?

Nån smyger sig in på min arbetsplats då och då och gör mitt jobb jättekrångligt!

Denne någon smyger in små fel och missar här och där som tar mig evigheter att reda ut...

Som att en kund plötsligt blir dubbelfakturerad för samma saker twice - så kan vi ju inte ha det!

Jag kan inte minnas att det jag har gjort det alltså måste det ju vara någon annan?

I sådana lägen är det lite lite trist att det bara är jag som jobbar på det här kontoret...