Whaw - kom ju precis ihåg att jag glömt berätta en sak som hände häromdagen!

Jo, jag var och handlade på Maxi i fredags. Massor av folk, trångt och jäkligt... Stod där och kämpade med att läsa pyttepyttesmå innehållsförteckningar på diverse varor, djupt försjunken i att försöka hitta var på paketet texten stod.

Plötsligt hör jag bakom mig en kvinna som säger, med samma tonläge som en irriterad förälder säger till ett barn som inte lyssnar;

- Men herregud, kan ni SE er FÖR!

Spontant reagerade jag genom att dra slutsatsen; irriterad mamma som drar i sina barn för att de springer ner folk. Jag vände mig inte om! Nänänä - här lägger vi oss inte i saker som inte angår oss!

Men kvinnan fortsätter och rösten stiger hela tiden;

- Ni viftar och viftar och slår henne på munnen två gånger men bryr er inte om att titta, ni kan väl titta er för, men nä, ni bara fortsätter att vifta på armbågarna och hon har minsann slagit i munnen och får inte röra den men det bryr inte ni er om, ni måste ju SE ER FÖR! MÄNNISKA!!   

Hade det gått så skulle teckenstorleken här ökat och blivit större och större men det funkar inte. Tror ni hänger med ändå, rösten steg, orden kom snabbare och i slutklämmen SE ER FÖR mer eller mindre skrek kvinnan ifråga.

Nu gick det ju inte att hålla på vett och etikett och ubersvenska "jag lägger mig inte i"-mentaliteten längre. Jag var helt enkelt tvungen att vända mig om för att se denna hysteriska människa!

Föremålet för hennes aggressiva utbrott, en kvinna med illrött ansikte djupt nedböjt över kundvagnen, mumlade ett "f´låt" eller "´säkta", det var lite svårt att uppfatta parallellt med harangerna som kom från den djupt förorättade modern till det skadade barnet. Barnet, en flicka i 8-9 årsåldern stod vänd mot sin mamma med nedböjt huvud. Huruvida hon hade ont i munnen eller skämdes för sin mor gick inte att avgöra.

Nu kommer vi till mina reaktioner över detta;

Varför i helvete måste människor vara så otroligt otrevliga mot varandra????

Jag menar, självklart blir man arg om någon gör ens barn illa, det blir jag också. Men någonstans måste jag ju ändå bibehålla kontroll över mitt beteende så att
jag
a) kan med mitt sunda förnuft inse att ingen står och plockar ner varor från hyllorna på sätt som gör att man medvetet slår mina barn på käften med armbågarna och
b) vänligt men bestämt och lågmält påtala att "ursäkta mig, ni golvade just min unge och det var ju lite onödigt kanske" och
c) fokusera på att trösta mitt barn och försöka få det att förstå att det var en ren och skär olyckshändelse.

Här vill jag egentligen lägga till ett d) jag borde kanske inse att sådant kan hända när man tar med sig barnen in i en överfull affär en fredagseftermiddag och därför se till att mitt barn höll sig i närheten av mig och inte utsattes för övriga kunders vassa armbågar. Men på den punkten kan jag ha fel, det kanske man inte kan...?

Jag har ett sjuhelsikes temperament och kan bli blixtrande arg! Jupp, jag kan det! Det är inte ofta men det händer. Jag har hamnat i ett antal argumentationer där måttet blivit rågat, trots att jag ihärdigt försöker låta bli. Men att skälla ut en människa för en fullkomlig olyckshändelse i en överfylld affär - nä. Aldrig. Att därtill inte ens ge sig när man inte får mothugg utan bara ett "´säkta" är att dra allt ytterligare ett steg för långt. Hallå - vad begär man att motparten ska göra? Lägga sig på knä och be om förlåtelse, kyssa ens fötter och krypa som en hund?   

Livet är för kort för sånt! Alla som stod där i gången gick därifrån, illa till mods och med en klump i mellangärdet. Det är inte roligt att behöva bevittna sånt. Sammantaget blev det många timmar av bad mood som slök energi den fredagseftermiddagen.   

Kan bara föreställa mig hur den slagsbenägna kvinnan med armbågarna mådde...

Får väl konstatera att det var tur det inte var jag som viftade med mina armbågar i ansiktet på tjejen! Då hade det kanske blivit catfight mellan torrvaruhyllorna...   

Hörni, jag har vansinnigt svårt att organisera mig och få det som behöver göras gjort.

Jag fastnar liksom hela tiden på vägen - ska jag till tvättstugan blir jag fast vid köksbordet och "ska bara" kolla nåt på nätet. Sen blir jag kvar där och tvätten bryr sig inte ett smack, den ligger kvar där den ligger.

Å när jag sitter och kollar det där så kommer jag på att jag måste nog skriva något, gör lite research på en annan sida, fastnar på youtube och plötsligt kommer family in och säger godnatt för klockan är mittinatten! Dagen efter har ingen några rena kläder för jag skulle kolla nåt på nätet när jag skulle tvätta.

Eller såhär: jag springer mot tvättstugan och innan jag är framme ringer telefonen. Det är nästan alltid något som blablabla måste fixas och yadayadayada kan du kolla. Och nästan alltid är det något betydligt roligare än tvätt.

Det kan ibland vara andra saker som inspirerar; serien Här är ditt liv t ex fick mig att genomgå en maratonsittning i SVT Play-arkivet där jag gick igenom Lasse Homqvists gamla program. Vansinnigt roligt, jag hittade avsnittet med min gamla idol Carl-Gustav Lindstedt och ett med Lasse Strömstedt.

Men det är lite märkligt att jag inte inspireras av mina barn som skymtar förbi då och då med fläckiga, skitiga kläder och försjunker lika hårt i 40 grader ljust och 60 grader mörkt...

Fattar inte hur det bliiiiiir såhär!

Nu ska jag tvätta. Ska bara kolla om det kommit några nya roliga kommentarer till artiklarna i Barometern...    

Jag: Vet du att du är min goaste sjuåring i hela världen världen?

Lillfis (tuggar köttfärslimpa och potatis): Aaaa.

Jag: Finaste hjärtegullet i sta´n...

Lillfis: Aaaa.

Jag: En riktig stjärna!

Lillfis (suckar): Aaa, vet, du har sagt det...

Jag: Mmm, jag vet, men jag vill säga det igen och igen!

Lillfis: Får jag se på TV nu?

Har läst att många barn känner sig pressade av sina föräldrar, men jag trodde det var en annan press än kärlek...   

Det var en gång en liten, liten kommun i ett stort landskap i ett litet, litet land.

Den lilla, lilla kommunen mådde inget vidare. På fem år hade kommunens skolor rasat från en topplacering rakt ner till botten på lärarförbundets rankinglista. Kommunchefen, skolchefen och socialchefen hade sagt upp sig, anställda inom skolorna rasade tillsammans med elever och föräldrar och i hela kommunen rådde kaos.

Det där med att det inte fanns någon socialchef löste man elegant! Genom ett avtal med ett managementbolag HYRDE man in en socialchef för den nätta summan av 59 000 kronor i månaden plus moms. Plus övernattningslägenhet. Plus reseersättning. Men chefen ska inte bestämma något väsentligt. I uppdraget ingår vare sig handläggning av enskilda ärenden eller myndighetsutövning inom verksamheterna. Dessutom ska han bara arbeta tre dagar i veckan! Kanske tyckte man fem dagar skulle bli för dyrt…?

Medan den inhyrda chefen arbetar med upprätthållandet av funktionen utreder politikerna om det inte går att anställa en kombinerad skol- och socialchef istället. Det finns vissa som ifrågasätter om personer med den yrkeskompetensen verkligen är intresserade av att arbeta i en så liten kommun, men eftersom barnen ändå kommer ta slut så blir kanske skolchefsbiten inte så betungande?

Jodå, barnen kommer att ta slut. Åtminstone säger politikerna det när det handlar om att satsa på förskola och barnomsorg – det är ingen idé med tanke på det sjunkande barnantalet. Att det kanske är tvärtom, att barnantalet sjunker på grund av utebliven framtidstro har man inte riktigt hajat än.

Det är inte så konstigt, man har fullt upp med att bestämma över huvudena på kommunens anställda, upprättade regler och förordningar utan att undersöka konsekvenser och pekade med hela armarna.

När personalen i skolorna informerade elevernas föräldrar om sakförhållandena fick samtliga de lärarna en reprimand i form av varning av sin arbetsgivare. Trots att deras egen högsta chef ansåg det vara onödigt…

Man bestämde att kommunens centralt belägna bibliotek skulle flyttas och inhysas tillsammans med skolans bibliotek. 10% av ortens befolkning skrev på protestlistor mot detta men det hjälpte inte – väljare begrep väl inte sånt i alla fall… Dessutom skulle det ju bli så mycket bättre allting! Förvisso hade man inte gjort någon som helst konsekvensanalys av förslaget. Att skolan gapade och skrek om att lokalerna inte skulle räcka, att ett integrerat skol- och folkbibliotek inte visat sig fungera så bra på andra ställen spelade ingen roll. Vad begrep de som skrek – dumma väljare och lärare… De var väl inte politiker, de kunde inte sånt här!

Man slutade helt att upprätthålla någon som helst dialog med de som verkade inom kommunens områden. Ve och fasa – de kunde ju tro att de hade något att säga till om! Nänä, glöm det. Här skulle bringas ordning och reda och tjänstemannastyret avskaffas. Det är politiker som bestämmer, glöm inte det!

Det mesta av det här är dagsens sanning! Och det mesta av det här är bara vad som hänt sista året…

Om någon undrar hur det kommer sig att jag sliter mig trött på det kommunala valarbetet för den ”andra sidan” så börja om från början och läs igen…   

Ska se om jag fixar att berätta det här, jag är inte säker.

Men i alla fall var det så att jag igår kväll blev galet godissugen, sådär så man klättrar på väggarna och man leker med tanken att ställa sig och baka klockan 12 på natten.

Hur som helst så rotade jag igenom skafferiet 100 gånger för att till slut, klar över att det verkligen inte fanns NÅGOT gott alls, hitta ett paket knäckebröd. Det var en sån där tunnare modell, Delikatessknäcke heter det väl.

Nöden har ingen lag - fram med ost och smör, knäckebröd och sen satte jag mig framför TV:n en stund. Jag bredde två stycken, tyckte väl de var aningen mjuka men jag visste ju att de stått ett tag i öppet paket så det var ju inte konstigt.

Tugg tugg, glufs glufs.

När jag tog ett tredje anslöt sig maken till soffan, han blev väl lite småhungrig han också så han tog ett han också.

Sen säger han, väääääldigt långsamt och vääääldigt försiktigt till mig, som sitter där med munnen full; "Öh... hade jag varit du hade jag nog kanske inte ätit det där..."

"´dårå?" tuggar jag fram.

"Eh... det är fullt av maskar älskling" säger han, lika försiktigt, medan han tittar ner på en knäckebrödsskiva på bordet som kryllar av fluglarver...

Jag dog.   Jo, faktiskt, en liten stund.

Sen vaknade jag igen, spottade ut knäckebröd över hela bordet, rusade ut på toaletten, spottade, kräktes, grät - jag blev helt hysterisk!

Sen gick jag och la mig.

Maken tömde hela skafferiet, gick igenom varenda flingpaket, brödpåse, mjölpåse och pastakartong.

Äckligaste jag varit med om! Kommer aldrig mer kunna SE åt ett Delikatessknäckebröd. Tror inte jag någonsin kommer kunna äta mer i hela mitt liv alls om jag ska vara ärlig.

Fi Faaaan!

Jahaja, så var det näste man till konfirmation.

Det är ju några år sedan den förste sonen spelade gitarr i vit kåpa i tjörkan så det är väl hög tid för mellanfisen nu.

Naturligtvis har vi inte lyckats följa hävd och tradition när det gäller dop och konfirmation i Dysfunktionella familjen heller - varför skulle det vara enkelt när inget annat hos oss är?   

Vi har exempelvis valt att inte döpa våra barn när de varit små, utan istället låtit dem fatta det beslutet själva när det är dags. Så gjorde mina föräldrar med mig och mina syskon och jag valde att döpas som 14-åring, samtidigt som jag konfirmerades. Konfirmationen minns jag inte mycket av men dopet - det var fantastiskt fint! Mina föräldrar ifrågasatte mitt val ganska högt och deklarerade att "några jäkla presenter skulle jag inte bara inbilla mig att det skulle bli". Så, jag var väl den enda ungen som konfirmerades det året med vetskap om att jag INTE gjorde det för några presenter... Fast jag fick det ändå. Och ingen var mer överraskad än jag.   

Vår stora son valde detsamma som jag och döptes på midnattsmässa en påskafton med fackeltåg och grejer. Så underbart stämningsfullt och vackert! Och det bästa av allt - han kommer ihåg det! Vi sa ungefär samma sak till honom. Konfirmera dig du, men räkna inte med massa prylar! Han valde den vägen ändå och jodå - han fick presenter i alla fall.

Nu har då turen kommit till mellanfisen (som f ö bett mig att inte kalla honom så, så han går numera under namnet mellansonen. Lillfisen får dock hänga kvar ett tag till...)

Ikväll var det "kickoff" med föräldramöte och information och faktum är att jag tycker det hade varit roligt att konfirmera mig en gång till! Det är ju som "lite" annorlunda numera och inte bara mala in teoretiska kunskaper och lära in svaren på 320 frågor som på min tid inte.

Som prästen sa; man behöver inte vara troende för att välja att konfirmationsläsa. Men hur vet man var man står och tycker om saker man inte vet något om?

Det är precis så vi har resonerat. Våra barn kommer aldrig kunna ta ställning om de inte vet vad de har att ta ställning till!

Jag är inte aktivt troende men jag tror passivt. Funkar det? Ja, för mig i alla fall. Fast jag har inte hittat någon kyrka som överensstämmer med min filosofi, undrar varför... Jag gillar kyrkan, både konventionella och frikyrkor, jag blir alltid jättereligiös när jag går dit. Men det mesta brukar gå över när jag kommer hem, jag får liksom inte till det hela vägen. Skumt.

Dessutom är jag väldigt noga med att INTE pådyvla mina barn mina åsikter och mitt resonemang när det gäller saker som detta. Alltså står jag som en ifrågasättande motvikt till alla deras beslut och försöker ge dem möjlighet att fatta hyfsat välgrundade beslut utefter eget huvud. Rätt eller fel - hur vet man det?

Nåväl, till våren har vi både dop och konfirmation att avverka i alla fall. Kul!

Efter mötet hade vi nostalgikväll maken och jag - vi körde tidningar!   

Maken är gammal i tidningsbudsbranschen och jag, jag hakade väl på där när vi träffades. Det blev ett antal tidningsrundor tillsammans innan han slog in på andra banor men nu är det många år sedan sist.

Detta märktes när han körde och jag la tidningarna i lådorna; han körde för nära, han stannade för långt ifrån och han MISSADE nästan två brevlådor!! Ujujuj... Han har lagt av sig! Fast det hade nog jag med, det gamla "tjoffsnäppet" i brevlådelocken lät mer "tjoooffffojjagfårinteupplocketsnääääpp" numera.

Men när maken ifrågasatte ljudet och tiden att mula ner tidningen i lådan gjorde jag som jag alltid gör - jag skyllde på honom!  

Religiös eller inte, jag kommer nog aldrig till himlen...   

Har tillbringat ett par timmar på en parkeringsplats utanför en högstadieskola under förmiddagen. Kollat lite hur ungarna agerar, känt av stämningar och bara betraktat...

Är djupt fascinerad!

Hur är det möjligt, att en grupp högstadieelever kan tillbringa två timmar under skoltid sittandes på skolgården och göra - ingenting? Ja, förutom att kasta kaffemuggar, röka och sparka på läskburkar då alltså.

I fredags tillbringade maken ännu längre tid på samma parkering. Samma ungar, samma aktiviteter och samma sak.

Ungarna skiter alltså i att gå på lektioner och sitter, helt öppet, på skolgården och skolkar. Snyggt jobbat, vuxenvärlden. Snyggt jobbat...

Är det inte brist på ansvar hos föräldrar och personal så är det brist på kompetens hos schemaläggare. Har ungarna håltimmar en hel fredag och en halv måndag? Illa illa.

Fanns de som skolkade på min tid också. Men ve den som skulle vågat gå över skolgården under lektionstid - på den tiden hade lärarna auktoritet. Det funkade inte att skolka och vistas på skolgården på samma gång.

Saken är att detta handlar om samma ungar som styr och ställer i skolan, som bestämmer vem som ska få stryk och vem som ska accepteras. Det är samma ungar som skriker glåpord efter dem som passerar, som har nada respekt för andra och som tror de äger hela världen. På sätt och vis tillåts de ju göra det - världen gör ju ingenting åt dem! Det kostar ingenting att terrorisera sin omgivning, signalerna säger att det är helt okej.

Betyg i uppförande och ordning - sure, jag gillar det. Men grejen är att skitungar som inte är torra bakom öronen och som inte bryr sig ett smack om betyg i historia och matematik även skiter i ämnet uppförande och ordning, det gör varken till eller ifrån.

Jag vill ha högre krav på vuxenvärlden! Man kan inte bara rycka på axlarna och säga "ah, allså, ja HAR försökt men ungen skiter i va ja säjer..."

Så - vad gör vi åt problemet?

Varför bloggar man egentligen?

Fråga inte mig... Jag har ingen aning! Varför skriver man böcker? Varför skriver man låtar? Varför ställer man sig på en scen inför publik? Hur långt är ett snöre?

Men det finns säkert någon form av gemensam nämnare i bakgrunden. Man bjuder på sig själv, man delar med sig av sin vardag och man får ur sig saker. Skrivande är en kanal och den passar mig, så är det nog. Jag tycker det är roligt helt enkelt! Jag har alltid skrivit i olika forum och för olika människor och på olika sätt.

Alla har vi olika behov och bloggandet tillfredsställer ett hos mig.

Sen kommer vi till det där med hur mycket man egentligen skall dela med sig av. Det har pågått en debatt ett tag om huruvida det är rätt att "hänga ut" sina barn och nära och kära i blogghysterin.

Mhm, en icke alltför enkel balansgång det där...   

Jag bloggar om mina barn. Eller rättare sagt, jag bloggar om hela min familj. Debatten har fått mig att fundera lite - har jag kränkt mina barn? Har jag gått över deras personliga integritetsgräns? Var går den gränsen? Har jag rätt att prata och berätta om mina barn för någon alls?

Om jag skrivit något seriöst och allvarligt om mina barn har jag kollat med dem först - är det okej att jag skriver om det här? Jag skulle aldrig göra det om någon sa nej. Jag vet att mina barn ibland läser min blogg och än har de inte opponerat sig.

Då är det värre med Högt Älskade Maken. Han gnäller både nu och då, men inte över bloggandet och över att han lever ett liv även i sajberspejs. Nä, han är mest frustrerad över att han inte längre har något att berätta - alla vet redan vad han gjort eller ska göra. "Bjud på dig själv älskling" säger jag och gör honom en tjänst genom att göra det åt honom. Han borde ju vara tacksam, tänk vad mycket han slipper berätta och kan ägna sig åt andra saker istället! Visst?    

Hårfin gräns är också skillnaden mellan att vara personlig och privat. Jag menar, en opersonlig blogg om frukostflingor och fakturakontering är i längden ganska trist. Och en privat blogg om vilka som gjorde vad och hur på swingersklubbens årsmöte skulle kännas ganska obekvämt. Om jag nu hade varit med i en swingersklubb. Vilket jag inte är. Inte maken heller. Vad jag vet...

Äh, jag kör på helt enkelt! Om någon anser att jag hänger ut mina barn och kränker dem så får de helt enkelt läsa någon annans blogg!