Ibland undrar jag om vi är konstiga på nåt vis, och kom på att det är vi naturligtvis; det finns aldrig nånting som fungerar hos oss som hos alla andra! "Alla" andra får värme när de eldar i pannan, vi får bara luft. "Alla" andra har bilar som startar, här blir jag lika förvånade varje dag det lyckas. "Alla" andra har det städat hemma, välstrukna kläder och bäddade sängar. Vi har hem, kläder och sängar. "Alla" andra har fredagsmys i soffan hela famljen med chips, dipp och TV. Våra barn hämtar chipsskålar i köket, släpar ut i vardagsrummet och spelar WII hela kvällen medan maken och jag fastnar i djupsinniga, filosofiska diskussioner vid köksbordet med varsitt glas vin. När andra pratar Let´s Dance och Idol vet jag knappt om det är TV-program eller dataspel man menar.

Ibland blir jag lite avis på "alla" de där andra som verkar ha ett fullkomligt normalt liv och undrar hur man får till ett sånt. Mat var fjärde timme, välstädade hem och tomma tvättstugor. Jag ser framför mig hur barnens kompisar kommer välkammade och nyputsade till skolan i strukna kläder och med ombyte i skolväskorna medan jag ägnar en hysterisk kvart åt att komma på vad jag ska skicka med för matsäck för det slår mig halv åtta på morgonen att det är utflykt med fritids. Eller förbannar mig själv för min dåliga förmåga att ha koll medan jag står och frenetiskt torkar nytvättade barnstrumpor med hårfönen tio minuter innan skolbussen kommer.

Vi försökte oss på det där med "normalt liv" för sisådär en 20 år sedan. När vi fick vårt första barn intalade vi oss att vårt bohemiska, oorganiserade liv måste upphöra och att hemsydda barnkläder, hemlagad barnmat, åtta timmars sömn och obligatoriskt fredagsmys i vardagsrumssoffan was the shit!

Det var det kanske också, men inte för oss...

Jag har svårt för rutiner, svårt för förutbestämda återkommande aktiviteter och svårt att motivera mig till sysslor om jag inte känner för det när det ska göras. I min värld är det mer att  nu vill jag måla ett tak och då målar jag ett tak, vare sig det behövs eller inte. Känner jag inte för det så funkar det inte och blir inte gjort. Maken hävdar ofta att man inte kan leva efter känsla och ta-dan-som-den-kommer hela tiden och han kanske har rätt, men jag har klarat mig rätt bra ändå tycker jag. Men det beror nog till stor del på att han står på motsidan och drar åt rätt håll kanske? På så vis landar vi på någon gyllene mellannivå där taket blir målat men bara när det behövs. Eller nåt.

Just nu har jag väääääldigt svårt att motivera någon entusiasm för vare sig målning, spackling eller dammsugning. Jag känner inte för det helt enkelt! Jag har nu en vill-bara-dricka-te-och-kolla-på-Alla-Äskar-Raymond-säsongerna-period. Men det går ju inte, det fattar jag också; ett visst uns sunt förnuft är jag nog begåvad med nånstans innerst inne.

Men ibland kan man väl få hemfalla åt totala dekadensen, kan man inte det?

Gjorde då storstadsvisit i Malmö igår alltså. Kul kul, har aldrig varit i den stan förut! Aldrig haft anledning liksom...

Vi hade trevligt, två av sönerna, maken och jag. Storsonen hade nog också trevligt, även om han ägnade 75% av tiden åt att be oss sluta bete oss som om vi vore från landet... Fattar inte alls vad han menade!

Redan när vi klev ut från hans port och två bilar rök ihop i korsningen med tutande, höttande med nävar och långfingrar i rutorna blev barnen ytterst fascinerade. De stannade på trottoaren och höll på att tappa sina runda ögon av häpnad. Storsonen väste i mungipan att de skulle fortsätta gå och travade iväg illröd i ansiktet. Ytterligt pinsamt för honom, stackaren, med två lantsyskon som ställer sig och glor på vardagligheterna i Malmö...

Mellansonen gick hela vägen till centrum och jämförde snöplogningen Malmö vs Skruvemåla och kom fram till att livet är nog bäst på landet i alla fall. Å alla dessa biiiiiilar! Hujedamej.

Lilleman tyckte mest det var kallt och långt att gå, även om han blev djupt imponerad av att korvkiosken på Möllevångstorget hade öppet ända till 24.00 I Skruvemåla finns inte ens nån korvkiosk och hade det funnits hade den säkert inte varit öppan sååååå länge! Wow...

Sammantaget blev väl reaktionerna från barnen att Malmö var en väldigt stor, stökig, kall och jobbig stad med massor av snö på trottoarerna. Men storebrors lägenhet var superfin, stor och cool och kebabtallriken var finfin. Dessutom fanns både leksaksaffär, TV-spelsaffär och sportaffär med massor av kul saker vilket vägde upp omdömet. Och icke att förglömma - rulltrappor... Flera stycken. Oooo, spännande!

Reaktionen från den mer vuxna sidan av familjen blev nog att det var otroligt dåligt ställt med snöröjningen, men att det nog är en helt okej stad framåt vårkanten! Det fanns jättestort shoppingutbud (halleluja) och det följde med en hel del smått och gott i bilen hem som litet minne av vår första Malmövisit.

Nu drabbades plötsligt lilleman av ett häftigt illamående så fort vi klev innanför shoppingcentrets dörrar och fick gå med en plastpåse i handen hela tiden, ifall ifall. Det förtog väl en del av nöjet, men ingenting hände så det var tydligen väldigt tillfälligt. Med tanke på att kräksjukan florerar i skolan är det nästan lite förvånande, men det är väl inte försent än antar jag.

Men nog var det ganska befriande att kliva ur bilen hemma sent igår kväll, andas in lantluft och lyssna på tystnaden. Ibland är det skönare än vanligt att komma hem!