Har jag nämnt - sådär i förbifarten nån enstaka gång *gapskratt* - att vi lever i ett renoveringsobjekt? Ni vet, ett sånt där som får folk att skilja sig, hoppa från Ölandsbron eller genomgå livskriser och flytta till Buddisttempel i ociviliserade djungler. Har jag nämnt att vi bor i ett sånt? Varje dag. Med slipdamm i kläder och hår, skruvdragare i sängen och frukostar där vi inte vet om vi äter musli eller sågspån. We have it all...   

Vi gillar det! Det är helt okej. Man anpassar sig. Lär sig ödmjukhet inför de små tingen. Uppskattar saker som är självklara för andra - toaletter, duschar, rum med möbler i istället för stegar, spackelhinkar och verktygslådor. Tror man växer som människa! Aaahhhahhahhaaa, nä, det tror jag inte. Jag raljerar lite här. Det enda man lär sig är att hur självvalt det än är så kommer man aldrig i helvete att göra om det! DET är vad man lär sig!

Det där med renoveringsenergi är en ganska intressant sak, den rör sig lite upp och ner skulle man kunna säga. Vissa perioder är man outtröttlig i sin iver att slipa spackel och spika takskivor, vissa perioder lever man med tanken att vissa rum behövs nog inte egentligen, vi spikar igen dörren och glömmer att det finns.

Jag är lite konstig vad gäller renoveringsarbete tror jag, för jag vill ha så lite nytt som möjligt. Här ska inte bytas ut några fönster t ex, nä, här ska de plockas ner, plockas ur, slipas, målas, bytas glas, kittas och hängas upp på nytt. Dörr- och fönsterfoder ska inte monteras ner och sättas upp nya, man ska slipa och måla om det gamla i så stor utsträckning som möjligt. I min värld finns det finns ingen själ i nya material. Har jag sagt. När vi precis började renovera.

Fattar ni hur många fönster vi HAR i det här huset??? Är det någon som vet hur mördande tråkigt det är att renovera fönster? Är det någon som har telefonnummer till en otroligt bra terapeut med akuttider? Vad tänkte jag på? Jag KRÄKS på alla miljarder fönster, på slipdammet, på fönsterrutor som skär fingrarna av mig och på de där satans nubben man ska hamra i för att hålla fönsterrutorna på plats! Fönstersjälarna må brinna i helvetet, jag kan leva utan dem!

I vardagsrummet plockade jag ner fönstren för två år sedan... Tre stycken, två är klara och på plats, det tredje... Det tredje har legat i mitt "hobbyrum" sedan dess. Det kom lite andra fönster emellan som måst prioriteras och tja... Jag har hängt en gardin över den där bruna skivan som maken skruvat fast istället för fönster och låssats att det är en vägg. Det har gått bra, bortsett från att maken påmint mig nån gång om dagen om "det där fönstret...". Igår kom han suckande och frågade om jag kunde visa honom hur man gör så skulle han ta tag i saken. Det är inte okej, sa mitt samvete. Han gör så mycket annat och fönstrena är  MINA (miss)skötebarn!

Gissa vem som grundmålat en fönsterbåge och lagt in nya rutor ikväll? Japp. Jag. Det går egentligen ganska snabbt. Dessutom är det lite rogivande att stå för sig själv, instängd i ett rum med en bra bok i öronen och katterna som sällskap, ropa "jag är upptagen med fönstren nu" när ungarna slåss och behöver hjälp med det och det... Man hör hur maken utanför säger till barnen att "inte störa mamma nu, hon jobbar med fönstren".     

Är det inte härligt med äktenskap där man motiverar varandra, ger varandra energi och plockar fram varandras bästa sidor så säg?!