Man tror ju i sin enfald att 13-åringar börjar bli lite mognare, mer ansvarsfulla och därmed att man kan kräva mer av dem än tidigare. Man har väldigt fel...

Jag har upptäckt att 13-åringar har förmåga att lyssna och lyssna och lyssna men ändå inte höra ett jota! De nickar, håller med, instämmer och "jaaadå, fixar jag" och sen visar det sig att de har inte en susning om att man ens har talat till dem.

Sonen hade med ett intyg från dietisten i måndags som skulle lämnas till skolbespisningen. Han ska gå på helt mjölkfri kost. Han fick med intyget i tisdags men glömde lämna det... . Han tog med det i onsdags men då var inte läraren där (!). "Vilken lärare?? Du skulle lämna det i skolbespisningen!" Jahaaa... Men pappa sa...

Jo, pappa hade sagt "till läraren". Man kan ju konstatera att felaktiga fadersinstruktioner inte underlättar en trägen mors arbete heller.

Han fick med sig lappen igår, torsdag. "Nä, kunde inte lämna den för jag hittar den inte..."! Vaddå "hittar den inte"???? Nä, den är helt försvunnen, finns ingenstans!

Jag får total hybris på sånt. En så otroligt enkel sak; lämna lappen i matsalen dit du går och äter varje dag! Nä, helt kört.

Mailade dietisten och bad ödmjukt om ett nytt intyg, men hon var på kurs och är åter måndag sa autosvaret. Okej, alltså kan vi lämna intyg i matsalen i mitten på nästa vecka i bästa fall då.

Ringde skolmatsalen i alla fall och förklarade hur det var och det är inga problem - han får mjölkfri kost och så tar vi intyget när det kommer. Bra bra. Ringa sonen och berätta att han ska gå ut i köket och hämta sin mat istället.

Synd bara att han lämnade mobiltelefonen hemma. Och plånboken. Med busskortet. Undrar om han ens kom ihåg att det var skolan han skulle till?