Så, NU är vi väl redo för att återgå till livet på riktigt va? Nu är alla klämdagar över, alla helger, första hela veckan 2010 börjar imorron. Najs.

Ledighet är ju väldigt trevligt, helger är helt okej, umgänge och samkväm - vi behöver det! Men...

Jag tycker det är sååå skönt när allt sånt är "över". När ungarna kommer upp på mornarna (ja, jag också) och alla har sina dagliga utmaningar att bita i. När man får jobba ifred utan att behöva gå hem tidigare för det är "dag-före-röd-dag", utan avbrott och med flyt i arbetsprocessen. DET gillar jag, hur mycket jag än gnäller när jag väl sitter där.

Dessutom är vi inte vana vid att gå hemma och trampa på varandra hela tiden, hur trevligt det än är. Plötsligt upptäcker man konstiga sidor hos sina familjemedlemmar och börjar irritera sig på saker man aldrig har tid att lägga energi på annars. (Varför slänger han alltid sina grejer där, varför tuggar han så högt, varför GÖR ingen någonting, varför ligger det alltid Kalle Anka-tidningar på golvet i badrummet,... osv osv.) I normala fall är det egentligen likadant, man är bara inte avslappnad och layd back nog för att registrera det.

Själv har jag ju varit vääääldigt kreativ och duktig som kittat och grundmålat mitt fönster efter två år, finns ju ingen familjemedlem som kan komma på tanken att irritera sig på lilla mig i alla fall! Eller hur?   

Igår var det törkidinner, traditionsenligt och efter alla regler. Bortsett från att jag serverade Irish Coffe utan whiskey (glömde hälla i den, shit happens) blev det helt okej. Jag kom ihåg att fylla vin i karafferna i alla fall, alltid nåt! Vad som stör mig lite är kanske att ingen blir särskilt förvånad när sånt händer, alla bara suckar, himlar med ögonen och verkar mena att jaja, det är som det är... ???????? Begriper inte det...   

Nu är det i alla fall dax att stuva undan efter helgen, tvätta högarna av tvätt som flyttat in i tvättstugan och förbereda vardagen. Halleluja.