Banne mig att jag tror jag börjar få fason på mina planer om hur jag vill jobba framöver. Har funderat och grubblat och tänkte och vägt in och vägt ut - men nu börjar det ta form! Det tog ju bara sex år...

Men det är svårt det där, att gå från egen företagare till att bli anställd. Jag vet ju hur jag vill ha det, hur jag ska jobba för att prestera och leverera på bästa sätt, men det är ju inte alltid det funkar i praktiken. Det har tagit några år att hitta rätt form.

Jag avvecklade firman för att vi skulle få ett tredje barn, skulle bli hemmafru och vara mammaledig på deltid i tre år. Det var planen. Betala tillbaka lite till de redan befintliga barnen som vuxit upp under ett skrivbord och ge kvalitetstid. Visst låter det bra? Mhm. Efter ett år kunde jag lätt konstatera; jag är ingen hemmamamma. Jösses, jag var ju knappt matlagningskunnig!   

Däremot visste jag att jag inte ville jobba mer än MAX halvtid! Att jobba för mycket är inget bra, det tar alldeles för mycket fritid.

Jag halkade runt lite på sjuk- och föräldravikariat, tackade nej till fast anställning (måste ha dörrarna öppna så jag inte får spader) och varvade med föräldradagar. Föräldrardagar räcker som bekant inte i det oändliga även om man bara tar ut halva dagar och lite då och då, så jag började jobba halvtid på en byggfirma. Kanonjobb! Fick sy allt efter eget huvud; arbetstider, miljö, upplägg - toppenläge med andra ord. Famljen, jag, chefen - alla nöjda och glada. Å vad händer?

En dag ringer telefonen och dagen efter har jag - mot bättre vetande, mot allt sunt förnuft och mot alla givna regler - tackat jag till ett halvtidsjobb till! Men jag KUNDE inte säga nej - det var ju ett så roooooligt jobb...   

Jag var inte jättetuff när jag körde hem den dagen och planerade hur jag vid middagsbordet i förbifarten skulle nämna att: "Joooo, du älskling, jag VET att jag lovat jobba deltid och vara hemma mer och att jag skaffat hund och att vi renoverar hus och att hela vårt liv är planerat utefter att jag jobbar halvtid va, men nu börjar jag på heltid nästa vecka för jag har skaffat ett jobb till. Vill du ha mer sallad?"   Alltså fick jag komma på en snabb lösning under de 40 minuter jag hade innan jag skulle köra in på tomten hemma - och det är klart jag gjorde! Jag kom på att jag nog skulle klara av att sköta mitt första halvtidsjobb även om jag bara jobbade 20% - briljant! Alltså blev det ju inte så svårt att berätta att jag bara skulle jobba "knappt 70%, det är ju ingenting och ni kommer inte märka att jag är borta liksom..."   

Jaaa, där har jag då varit nu under ett års tid. Behöver jag säga att det inte funkar sådär himla bra? Framför allt inte med tanke på att vi gått från fem till femton anställda på min första halvtid som jag - fortfarande - försökt hålla flytande genom att jobba 20%. Kort sagt funkar det inte alls! Inte här hemma, inte på jobbet, inte för mig själv. Har varit ett jättejobbigt sista år.

Men nu, nu tror jag som sagt jag har löst ekvationen!!! Hur? Det ska jag berätta när allt är förankrat hos alla som bör informeras - chefer, äkta män och arbetskamrater!