Okej, susade iväg i ottan till tätorten för att införskaffa förnödenheter; present till sons kompis fölsedaskalas, vin och tulpaner.

Visserligen bad jag maken köpa presenten med hem från jobbet igår, vilket han gjorde, men han kom hem med nån pryl som jag ratade på studs - göra och göra om med andra ord. Nu bidde det en ljudbok istället, inte för att jag tror att kompisen kanske kommer jubla av glädje utan mer för att det var bättre än skitpistolen maken kom hem med och att utbudet av presenter i vår tätort inte är överväldigande. Lite beroende på vilka affärer man väljer att besöka och INTE besöka kanske...   

Nåväl.

Efter införskaffad ljudbok uppmärksammade jag att presenter tarvar omslagspapper, tejp och snöre också. Sonen var med och skulle dumpas på kalaset på väg hem, så nöden hade ingen lag - en runda till in i affären, inslagsprocedur i bilen och tadaaaa! Present klar!

Visserligen kom sonen en kvart sent till kalajset, men fint folk kommer ju alltid sist, eller hur?

Igår hade maken inte bara med sig en värdelös barnpresent med hem, han hade också ett antal kassar med skumma prylar som han lastade av sig innanför dörren. Jag fattade inte vad det var, utan såg väl allmänt misstänksam ut.

Det visade sig vara ett surroundsystem... Jippi... En i min värld totalt onödig och intetsägande uppfinning.

Efter idogt kopplande och sladdar över hela rummet skulle underverket provas och visst visst... Ljudet är helt okej. Men hade jag kunnat leva utan det? Japp.

Dessutom är högtalarna übermoderna, vilket stör min bild av mitt hem...

Meeeeeen... ljudet är bra, det är det...