Har bevistat och medarrangerat en Knutsfest under eftermiddagen.

Ni vet, massor av barn som dansar Små grodorna runt en julgran som sedan slängs ut?

Jag är inte så mycket för Små grodorna. Eller Karusellen. Inte Skära havre eller att går runt enebrässnår heller om jag ska vara helt ärlig. Därför tycker jag att det är väldigt skönt när barnen börjar bli äldre och fixar det där dansandet själva...

I femton år har jag hoppat fram som en Koackackackande groda kring julgranar och midsommarstänger. Jag har slunkit hit och dit och ner i diken och viljat veta och förstått fler gånger än jag kan räkna. Men nu är det over and out på den punkten!

Nu är lilleman snart sju år. Han kan sjunga Skrattolles visa alldeles själv!

Jag har aldrig gillat ringlekar och ringdanser. Never. Men jag har ändå gjort vad som förväntas av mig som förälder - jag har puschat, uppmuntrat och visat. Jag har klämt in mig mellan två totalt okända personer i inre eller yttre ringen, hållit svettiga händer och flåsat runt skuttande och hoppande. Krockat med folk som inte vet vilket håll de ska studsa runt och förstört ett antal byxor och kjolar med gräsfläckar i dikesfarandet. Allt för barnen, allt för att instruera och inpränta i dem våra djupt rotade traditioner. Har barnen tyckt det varit roligt? Näe. Oftast inte. Men de har fått grundkunskapen för att förmedla den till sina egna barn och därmed har jag bidragit till traditionens överlevnad. Gott så! Traditioner är viktiga har jag läst - utan dem står vi oss slätt när vi kommer till våra livs- och identitetskriser. Förmodligen ska de ge oss ett "jag vet inte vem jag är eller vart jag ska eller vad jag vill men jag är en jävel på att skära havre på midsommarafton och hitta sju sorters blommor".

Jag. Behöver. Inte. Mer.

Mina plikter som förälder avseende detta påfund är över! Klart. Done. Ingen liten palt i barnvagn som väntar på inskolning i frågan. Konstigt? Ja. Skönt? Jaaaaaa.

Oooo, life is good!