Min mamma hade en allvarlig leversjukdom. Hon gick till doktorn. Doktorn skrev ett brev till henne. I brevet stod det att hade en sjukdom och att "din sjukdom är mycket farlig!" Typ så.  Lät hälsa att "om hon undrade något var hon naturligtvis välkommen att höra av sig". Sedan skrev han att hon skulle öka sin medicindos från nuvarande intag till 100 ggr så mycket. Det var en felskrivning - naturligtvis - han menade 10 ggr så mycket. Hade hon inte hängt med där och begripit bättre så hade hon dött av medicinen...

Detta är snart 27 år sedan.

Jag skrev ett brev till mammas läkare. I brevet undrade jag hur man som läkare kan meddela en patient att hon led av en mycket farlig sjukdom per brev. Dessutom utan att vidare utveckla vad som menades med "farlig". Skulle hon dö? Jag berättade också för honom att han fick brevet av mig eftersom min mamma låg och hyperventilerade av dödsångest på en soffa efter hans brev, oförmögen att skriva själv. Jag minns också hur jag försökte förklara för den här läkaren hur hans brev hade påverkat hela familjen. Försökte få honom att förstå hur många som påverkades av hans otydlighet, hans oklara upplysningar och klantliga formuleringar.

Väluppfostrad som jag var tackade jag naturligtvis för att hon var välkommen att höra av sig om hon undrade något... Hon undrade ganska mycket, precis som hennes fem barn gjorde. Bland annat undrade vi om inte en mer taktisk och psykologisk läkare kanske kunde ha en positiv inverkan på mammas sjukdomstillstånd. En läkare som inte gav besked om dödliga sjukdomar i ett signerat brev med rekommendationer om dödliga doser medicin, bara som ett exempel?

Läkaren svarade på mitt brev. Han sa att han tagit del av innehållet och "inte vidare ämnade kommentera saken", men att min mamma nu hade fått en annan läkare. Det kändes som en högvinst. Den nya läkaren var en helt annan typ och allt blev så mycket enklare. Men det är en annan historia.

Det är just den där känslan av familjemedlemmar med ett eventuellt allvarligt sjukdomstillstånd som gör sig påmind här just nu. Däshavy liksom. Fast nu gäller det inte "samma" familjesammansättning.

Nu har storsonen varit hos läkare efter att ha mått dåligt en längre tid. De tar EKG och blodtryck och läkaren säger "Ojdå! Såhär dåliga resultat har jag aldrig sett hos någon under 30 år". Sen rynkar hon pannan och skakar på huvudet. "Det KAN vara hormonellt, sköldkörteln men lutar mest åt att det är något med hjärtat. Förmodligen en förstorad hjärtkammare".

Sen tar de miljoner prover som säger att jo, det lutar mest åt hjärtat. Det skall göras ett ultraljud. Väntetiden är en månad... Minst.

Det skall tas ett 24-timmarsblodtryck. Väntetiden är ca 2 veckor.

Under tiden får han åka och ta blodtryck och EKG en gång i veckan. Sjuksköterskan som tar det skakar på huvudet åt resultatet och frågar om han fått medicin för sitt höga blodtryck? Nej. Eftersom ingen vet vad som är fel kan ingen medicin skrivas ut... Alla ser bekymrade ut, hela vägen.

Sedan får vi vänta. Vi väntar på ett ultraljud. Medan vi väntar vet vi ingenting, för vi vet egentligen inte ens vad vi väntar på. Sonen ligger på soffan, kan inte sköta skola, kan inte bo hemma hos sig och kan inte göra någonting. Han orkar inte, han är iskall om händer och fötter och hjärtat slår i precis vilken takt det vill och när det vill. Benen bär inte och blodet syresätts inte som det ska.

Vi försöker säga att det är lugnt, hade det varit alarmerande akut hade han inte legat här, då hade han varit på sjukhuset nu! Vi försöker, utan att ha en jävla aning om någonting, få honom att släppa på ångest och oro eftersom vi misstänker att det har en negativ påverkan på vad-det-nu-är som är fel.

Vi vet att sjukpersonalen är bekymrade, att alla värden är fel och att 22-åringar inte ska ha sådana resultat, att det är en månads väntetid på ett ultraljud. Vi vet bara inte hur vi ska hantera den månadens ovisshet.

(PS. Tack till Anna och Josephine - er modell är det enda som i dagsläget är glasklart...)

Undrar varför jag tenderar till att bli manisk varenda gång jag upptäcker någon ny, rolig sysselsättning?

Som det här med stickandet. Det har blivit en sån grej som jag nu planerar hela min vardag efter! "Om jag skyndar mig hem så hinner jag sticka en halvtimme innan jag ska laga mat. Jag gör något som tar lång tid att koka och som sköter sig självt så att jag hinner sticka under tiden. Om jag lägger i en maskin tvätt nu så hinner jag sticka en och en halv timme innan det blir klart."

Lite så tänker jag och låssas att jag inte alls har stickont i både fingrar, axlar och nacke.

Gjorde misstaget att läsa slutet av mönstret - jag insåg snabbt att jag fattade ingen.ting Tydligen skall stickningen delas upp och stickas fram och tillbaka hit och dit och upp och ner när det är siochså långt?!
Men jag tänker att det löser sig nog, om inte annat så fixar mina goa vänner det hela åt mig...!

Dessvärre blev vi inte insnöade heller, inte än i alla fall. Annars hade det ju varit lägligt nu då, nu när jag verkligen har ett insnöningsprojekt på G.

Jag har satt upp ett par delmål jag vill uppnå i mitt stickande;

a) jag vill kunna lyfta blicken från stickorna och se på TV samtidigt som en tröja växer fram.

b) jag vill kunna sticka så fort att det låter

c) jag vill kunna läsa en sticksbeskrivning en gång och förstå vad det står. Nu måste jag läsa den igen och igen och igen och igen, översätta texten till begriplighet och lägga massor av tid på att tänka hur de egentligen menar.

Nu är jag bara lite nervös - jag är inte säker på att tröjan kommer att passa. Det går liksom inte att prova när man stickar på rundstickor... Fast å andra sidan har jag inte mycket tid över till att äta och mula in godis numera. Det går liksom inte att äta och sticka samtidigt så då får det vara med ätandet! Eventuellt kommer jag vara jättesmal när tröjan är klar.

"Nämen guuuuuu va du har gått ner i vikt - är det LCHF?"
"Nä. Det är stickdieten. Massor av bommullsfibrer och två pinnar..."

Det är svarta rubriker i tidningen idag - Varning! Åk inte ut om du inte måste! Nu kommer det!

Över mitt län blinkar en Klass II-varning. Klass II!!

Jag pratar om snön. Det ska komma massor av snö. Kanske uppmot 30 cm. Det är vinter, det är kallt och vi har en Klass II-varning hängande över våra liv.

Det kommande vädret har aviserats i ett par dagar nu. På radion hörde jag ett inslag från Öland där människor förbereder sig genom bunkring och mat, batterier och stearinljus. De låter lite deppiga, dystra och någon meddelar att "nä, jag tycker inte om vintern". 80 personer har frysit ihjäl i Ukraina. 20 i Polen. Och tidningarna talar om att "rysskylan" har slagit sitt grepp om oss och kommer att stanna.

Ibland får jag problem med att sortera informationen. Den är så intensiv att mina sinnen hamnar på en nivå jämställd med ett annalkande krigsutbrott.

Det är massmedias ordval som får mig att reagera så. Varning! Kaos! Stanna inne! Förbered dig! Mobilisering! Ond, bråd död väntar runt hörnet.

Och livet rullar på som i ett vacum där vi väntar på det stora krigsutbrottet. Tågen kommer att ställas in, gå sönder och människor kommer bli vansinniga. Bilar kommer fastna i lössnö och vattenledningar frysa sönder.

Det är en kris i antågande.

Det ska snöa. Mitt i vintern. Och alla är vi förberedda, laddade till tänderna för att försvara våra liv. Kom an, snöhelvete, kom an! Vi har mat, stearinljus och ved. Kom igen!

Sen hötter vi med näven mot... SMHI kanske... ställer in planerade utflykter och kurar inomhus medan vi väntar.

Och jag tänker att kommer det nu inte 30 cm snö, om kaoset uteblir och strömmen stannar så blir jag lite besviken... Jag har nämligen planerat lite stickning i skenet av stearinljusen för att fördriva tiden i min annalkande, insnöade tillvaro.