Whitney Houston. En så vacker, underbar, ful och sorglig historia...

Jag ska erkänna med en gång - jag har ingen relation till Whitney Houston. Jag har hört hennes big hits eftersom de spelats på radio, jag har beundrat hennes röstresurser när jag råkat höra henne och jag har sett Bodyguard men jag kommer inte ihåg den. För övrigt varken kan eller vet jag något om henne, hennes musik eller storhet. Hon har helt enkelt rört sig i en genre som inte lockat mig.

Men som alltid när någon storhet faller ifrån så berörs jag. Det tragiska i det som skulle/borde/kunde varit det mest optimala i en människas liv blir sådana kontraster.

Elvis Presley. Michael Jackson. Whitney Houston, Ann Nichole, Marilyn Monroe, Amy Winehouse, Curt Cobain... bara för att nämna några. De kom till en topp som så många eftersträvar, borde haft den bästa av världar och - så var det inte det...

Det gör mig lessen. För deras skull. Och jag känner att jag så gärna VILL att det ska vara såååå braaaa däruppe på höjden av ära och berömmelse. Att min naiva, romantiserade bild av världskändisskapet ska vara fritt från bekymmer på något vis. Vad är det annars för vits med att lägga en hel värld för sina fötter genom unika talanger?

Ibland tänker jag att det är människor som älskades ihjäl. Ändå dog de mer eller mindre ensamma, sönderdrogade och med massor av problem och bekymmer.

När jag funderar på sånt och vill pigga upp mig så brukar jag tänka på Björn Ulveus och Benny Andersson. De var också där, på toppen. Sen åkte de hem och spelade dragspel och schack och levde lyckliga i alla sina dar. Lyckliga i alla sina dar? Tja, jag trodde det. Ända till Benny Andersson berättade om sina alkoholproblem hos Skavlan...

Det är väl själva fan att ingenting någonsin kan få vara som man vill??