Undrar varför jag tenderar till att bli manisk varenda gång jag upptäcker någon ny, rolig sysselsättning?

Som det här med stickandet. Det har blivit en sån grej som jag nu planerar hela min vardag efter! "Om jag skyndar mig hem så hinner jag sticka en halvtimme innan jag ska laga mat. Jag gör något som tar lång tid att koka och som sköter sig självt så att jag hinner sticka under tiden. Om jag lägger i en maskin tvätt nu så hinner jag sticka en och en halv timme innan det blir klart."

Lite så tänker jag och låssas att jag inte alls har stickont i både fingrar, axlar och nacke.

Gjorde misstaget att läsa slutet av mönstret - jag insåg snabbt att jag fattade ingen.ting Tydligen skall stickningen delas upp och stickas fram och tillbaka hit och dit och upp och ner när det är siochså långt?!
Men jag tänker att det löser sig nog, om inte annat så fixar mina goa vänner det hela åt mig...!

Dessvärre blev vi inte insnöade heller, inte än i alla fall. Annars hade det ju varit lägligt nu då, nu när jag verkligen har ett insnöningsprojekt på G.

Jag har satt upp ett par delmål jag vill uppnå i mitt stickande;

a) jag vill kunna lyfta blicken från stickorna och se på TV samtidigt som en tröja växer fram.

b) jag vill kunna sticka så fort att det låter

c) jag vill kunna läsa en sticksbeskrivning en gång och förstå vad det står. Nu måste jag läsa den igen och igen och igen och igen, översätta texten till begriplighet och lägga massor av tid på att tänka hur de egentligen menar.

Nu är jag bara lite nervös - jag är inte säker på att tröjan kommer att passa. Det går liksom inte att prova när man stickar på rundstickor... Fast å andra sidan har jag inte mycket tid över till att äta och mula in godis numera. Det går liksom inte att äta och sticka samtidigt så då får det vara med ätandet! Eventuellt kommer jag vara jättesmal när tröjan är klar.

"Nämen guuuuuu va du har gått ner i vikt - är det LCHF?"
"Nä. Det är stickdieten. Massor av bommullsfibrer och två pinnar..."