Min mamma hade en allvarlig leversjukdom. Hon gick till doktorn. Doktorn skrev ett brev till henne. I brevet stod det att hade en sjukdom och att "din sjukdom är mycket farlig!" Typ så.  Lät hälsa att "om hon undrade något var hon naturligtvis välkommen att höra av sig". Sedan skrev han att hon skulle öka sin medicindos från nuvarande intag till 100 ggr så mycket. Det var en felskrivning - naturligtvis - han menade 10 ggr så mycket. Hade hon inte hängt med där och begripit bättre så hade hon dött av medicinen...

Detta är snart 27 år sedan.

Jag skrev ett brev till mammas läkare. I brevet undrade jag hur man som läkare kan meddela en patient att hon led av en mycket farlig sjukdom per brev. Dessutom utan att vidare utveckla vad som menades med "farlig". Skulle hon dö? Jag berättade också för honom att han fick brevet av mig eftersom min mamma låg och hyperventilerade av dödsångest på en soffa efter hans brev, oförmögen att skriva själv. Jag minns också hur jag försökte förklara för den här läkaren hur hans brev hade påverkat hela familjen. Försökte få honom att förstå hur många som påverkades av hans otydlighet, hans oklara upplysningar och klantliga formuleringar.

Väluppfostrad som jag var tackade jag naturligtvis för att hon var välkommen att höra av sig om hon undrade något... Hon undrade ganska mycket, precis som hennes fem barn gjorde. Bland annat undrade vi om inte en mer taktisk och psykologisk läkare kanske kunde ha en positiv inverkan på mammas sjukdomstillstånd. En läkare som inte gav besked om dödliga sjukdomar i ett signerat brev med rekommendationer om dödliga doser medicin, bara som ett exempel?

Läkaren svarade på mitt brev. Han sa att han tagit del av innehållet och "inte vidare ämnade kommentera saken", men att min mamma nu hade fått en annan läkare. Det kändes som en högvinst. Den nya läkaren var en helt annan typ och allt blev så mycket enklare. Men det är en annan historia.

Det är just den där känslan av familjemedlemmar med ett eventuellt allvarligt sjukdomstillstånd som gör sig påmind här just nu. Däshavy liksom. Fast nu gäller det inte "samma" familjesammansättning.

Nu har storsonen varit hos läkare efter att ha mått dåligt en längre tid. De tar EKG och blodtryck och läkaren säger "Ojdå! Såhär dåliga resultat har jag aldrig sett hos någon under 30 år". Sen rynkar hon pannan och skakar på huvudet. "Det KAN vara hormonellt, sköldkörteln men lutar mest åt att det är något med hjärtat. Förmodligen en förstorad hjärtkammare".

Sen tar de miljoner prover som säger att jo, det lutar mest åt hjärtat. Det skall göras ett ultraljud. Väntetiden är en månad... Minst.

Det skall tas ett 24-timmarsblodtryck. Väntetiden är ca 2 veckor.

Under tiden får han åka och ta blodtryck och EKG en gång i veckan. Sjuksköterskan som tar det skakar på huvudet åt resultatet och frågar om han fått medicin för sitt höga blodtryck? Nej. Eftersom ingen vet vad som är fel kan ingen medicin skrivas ut... Alla ser bekymrade ut, hela vägen.

Sedan får vi vänta. Vi väntar på ett ultraljud. Medan vi väntar vet vi ingenting, för vi vet egentligen inte ens vad vi väntar på. Sonen ligger på soffan, kan inte sköta skola, kan inte bo hemma hos sig och kan inte göra någonting. Han orkar inte, han är iskall om händer och fötter och hjärtat slår i precis vilken takt det vill och när det vill. Benen bär inte och blodet syresätts inte som det ska.

Vi försöker säga att det är lugnt, hade det varit alarmerande akut hade han inte legat här, då hade han varit på sjukhuset nu! Vi försöker, utan att ha en jävla aning om någonting, få honom att släppa på ångest och oro eftersom vi misstänker att det har en negativ påverkan på vad-det-nu-är som är fel.

Vi vet att sjukpersonalen är bekymrade, att alla värden är fel och att 22-åringar inte ska ha sådana resultat, att det är en månads väntetid på ett ultraljud. Vi vet bara inte hur vi ska hantera den månadens ovisshet.

(PS. Tack till Anna och Josephine - er modell är det enda som i dagsläget är glasklart...)