Pappa dog när jag var liten och mamma dog 1995, och jag växte upp med en styvfar.

Pappa minns jag inte, och min styvfar räknar jag inte in i mitt liv så honom lämnar vi därhän.

Återstår mamma. Mamma ja…

Mamma var en ganska speciell person och periodvis kan jag sakna henne fruktansvärt mycket. Hon var en intelligent, rolig och ”händelserik” människa med många järn i elden och fullt pådrag för det mesta.

Jag är nog väldigt lik min mamma till sätt och personlighet, på gott och ont. De flesta som kände henne säger sig känna igen henne i mig. Våra likhetsdrag gjorde att vi inte alltid drog jämt, även om vi förstod varandra bättre än många andra.

Mamma var väldigt social, energisk och utåtriktad men samtidigt en väldigt komplicerad natur. Hon var lättsårad, sträng och principfast, ganska hård och taggig. Man lärde sig att väga sina ord på guldvåg för att i så diplomatiska ordalag som möjligt framföra eventuell kritik eller motsatta åsikter. Allt för husfriden! Ofta kritiserade hon mig för mitt hårda sätt – hon önskade att jag skulle bli annorlunda än hon på den punkten. Men som en produkt av kombinationen arv och miljö var det nog att kräva lite för mycket…

Hon var stark, driftig och hade en underbar humor! Jag har nog aldrig skrattat så mycket tillsammans med någon som med henne, både som barn och vuxen. Inte bara jag förresten, det är många som garvat sig genom nätterna tillsammans med min mamma.

Mamma var hela navet kring vilket vår tillvaro snurrade. Hon var den som styrde och ställde, bestämde och organiserade.  Det var disciplin, regler och bestraffningar och jag vet inte hur många veckors utegångsförbud jag dömts till genom åren. Det var inte många kramar, uppmuntran eller bekräftelser, den sidan var lite bristvara har jag kommit fram till i mitt eget livsanalyserande. Något jag också framförde till min mamma i vuxen ålder och som hon ihärdigt höll med om – då.

Samtidigt var hon en av de känsligaste människor jag känt i mitt liv – bakom betongfasaden av stolthet samlade hon på sårade känslor i containrar! Ibland rämnade fasaden men det var inte många som fick uppleva. Idag tror jag att hon egentligen hade en släng av manodepressivitet, även om några sådana diagnoser aldrig ställdes…

När hon dog hade jag hunnit få ett barn och vi var ganska nöjda just då. Fler var inte planerade. Mamma, som var mor till fem barn, kunde inte begripa varför jag inte valde att ha fler än ett. En av mina stora sorger är att hon inte fick se att vi faktiskt fick två barn till.

För ibland, när jag förr ifrågasatte henne som förälder, kunde hon säga att jag inte förstod eftersom jag bara hade ett barn. I mångt och mycket hade hon rätt – jag förstår kanske en del saker bättre idag, som trebarnsmor, än jag gjorde då. Men samtidigt skulle vi kunnat ha ganska dynamiska diskussioner om barnuppfostran, föräldraroller och hur att rodda en familj om hon levt idag. Jag anser nämligen att jag är bättre på det än hon var, och det hade varit kul att höra henne kommentera det. Shit, vilket liv det skulle bli!

När jag lever på i mitt liv i 130 knop och alla skäller, gnäller och tjatar om att jag ska lugna ner mig önskar jag att jag hade kunnat ringa henne.

Hon levde sitt liv i 160 knop och hade förstått…